Vart är vi på väg?

Den frågan kan man kanske ställa sig några gånger…

Ibland kanske vi har svaret, ibland inte. Det som ändå händer när man ställer sig frågan är att saker och ting avgränsas och förenas. Fokusering kan det kanske kallas.
Ni som av någon anledning följt och läst mina tidigare inlägg förstår att många av mina uppdrag handlar om att digitalisera skolan. Det är ett oerhört spännande område att utveckla, men jag upplever också att det är enormt spretigt och svårstrukturerat.

Varför?

Tyvärr har jag inte svaret på det idag. Det är många parametrar som spelar in och det finns nog heller inte ett enda svar.
Men det är också då jag återkommer till frågan – Vart är vi på väg?
Om vi ställer oss frågan ur olika perspektiv, så kan vi möjligen också se svaret ganska snabbt.
Svaret behöver dock inte vara lösningen, utan svaret kan vara att vi behöver arbeta och utveckla perspektivet eller området.
De senaste veckorna tycker jag mig skönja en välkommen inrikting vad gäller den vetenskapliga grunden och digitaliseringen i skolan. Det kommer avhandlingar och rapporter kring specifika saker som vi verkligen behöver ta till oss. Vi vet alla, som är någorlunda insatt i effekterna av att digitalisera skolan, att motivation, kommunikation och en ökad lust att lära är tre stycken positiva effekter vid införandet av teknik i skolan, naturligtvis med ett pedagogiskt syfte och mål i fokus, men det som kommer nu är liksom av en annan art.

Det är speciellt två stycken avhandlingar som fastnat i minnet. Den ena är Anna Åkerfeldts (Stockholm universitet) avhandling ”Didaktisk design med digitala resurser”. Avhandlingen handlar om hur digitala resurser, som bland annat datorer, används som redskap för kunskapande i skolan. Dessa redskap påverkar såväl lärares undervisning som elevers lärande på olika sätt. Det som kanske var mest intressant är hennes jämförande studie av elever som skrev med papper och penna och elever som skrev digitalt (ordbehandlare). Här fanns en tydlig skillnad i hur eleverna går tillväga i skrivandet. Så här sa Anna själv om resultatet i tidningen Skolvärlden:
” Skrivandet förändras beroende på vilka resurser man använder. Det är inget förvånande egentligen; använder man en ordbehandlare har man större möjlighet att editera och experimentera med sin text än om man skriver med papper och penna. Man kan hoppa friare mellan frågorna, kanske låta bli att avsluta en mening för att hoppa till nästa fråga som bättre kopplar till det man associerar till och tänker på just då. Man skissar på sin text mer. När jag tittat på de elever som använder papper och penna så verkar det som att de tänker ut hela meningar i huvudet som de sedan skriver ner”
Hurvida kvaliteten förändras är inte undersökt, men att skrivprocessen förändras står helt klart menar Anna Åkerfeldt.
Det som direkt blir ganska problematiskt, och som uppmärksammats tidigare är att eleverna idag får möjligheter att använda, visa och skapa med hjälp av digital teknik i det vardagliga arbetet, men att tekniken (eller de som skapas med hjälp av tekniken) inte tas med i bedömningen av elevernas kunskap, varken vid ett provtillfälle eller när det handlar om att bedöma en film eller digital presentation. Den formativa bedömningen blir naturligtvis väldigt viktig, men precis lika viktigt blir att väva in de digitala verktygen så att vi kan bedöma både formgivit och summativt.

Den andra avhandlingen kom för bara några dagar sedan och är skriven av Maria Rasmusson på Mittuniversitetet. Den handlar om att läsförståelsen av digitala texter skiljer sig från traditionella tryckta texter. Maria Rasmussons avhandling visar att eleverna behöver utveckla nya, eller andra förmågor, för att läsa digital text. En av förklaringarna kan ligga i att datorspelande skulle kunna främja läsförståelsen i digital text. Förklaringen kommer ifrån att det finns vissa skillnader mellan könen. Pojkar klarar av att läsa en digital text bättre än flickorna och några av förmågorna handlar då om en visuell-spatial förmåga samt en tolkningsförmåga som tränas i samband med datorspelande. Maria menar vidare att det krävs mera av en elev att läsa en digital text än en analog. Detta beror främst på att en digital text innehåller så mycket mer information i forma av bilder, hyperlänkar, ljud och videos. Dessutom blandar en digital läsare genrer eftersom de ”bara” ligger ett klick bort.

De båda avhandlingar visar sammanfattningsvis att vi behöver forska mer om vad tekniken gör med oss. Tekniken kommer inte att försvinna, utan tvärtom öka. Det innebär då att vi måste undersöka våra kunskapstraditioner och ställa dem i ljuset så att de förändras för att passa in i en digital ålder. Jag hoppas personligen på att fler forskare ”ger sig på” fler av liknande frågeställningar kring huruvida traditionell och digital inlärning och kunskapande sker.
Och kanske, kanske vet vi då vart vi är på väg.

 

Här kan du läsa ommer om Anna Åkerfeldts avhandling: Didaktisk design med digitala resurser

Här kan du läsare om Maria Rasmussons avhandling: Det digitala läsandet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *