Apropå sockerdricka

Statsministern, fackförbund, krönikörer, forskare, rektorer, lärare och föräldrar. Alla diskuterar, på olika sätt, ungas användning av mobiltelefonen. Det verkar finnas en outsinlig vetskap om hur, när och varför mobiltelefonen ska nyttjas av unga.
Jag har än så länge hållit mig lite i periferin när det gäller den här debatten och allt tyckande. Men när jag läste Frida Boisens krönika om ”skärmknarkande” så kände jag instiktivit att jag (också) måste få lägga ett ord kring ungas användare av mobiltelefonen. Samtidigt som jag fick den här känslan, dök det upp en lite kille med keps upp i huvudet (det var ju för övrigt lite roligt att han har keps på sig som är en annan ”skolfråga”). Killen med keps myntade ett uttryck i en av böckerna som lät så här:

”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”

Som de allra flesta nu förstår så är det Emil i Lönneberga jag pratar om, men kanske framförallt vår nationalskatt Astrid Lindgren. Hon är, trots sin bortgång, fortfarande väldigt aktuell i många sammanhang vilket säger en del om hur vi väljer att debattera och tycka om ungas vardag.
För om vi sammanfattar de senaste veckorna (eller varför inte de senaste årens) debatterande om ungas nyttjande av mobiltelefonen så tror jag nog att många av våra unga känner precis som Emil i Lönneberga. När i hundan ska jag få använda mobiltelefonen?
Hen får inte använda den på skolan, vilket innebär ett förbud på 6-7 timmar
Hen får inte använda den när man kommer hem,  för då ska vi äta middag och sen dra iväg på en rörelseaktivitet, vilket innebär ett förbud på 3- 4 timmar
Hen får inte använda den när det är dags att umgås med kompisar eller andra nära och kära, vilket uppskattningsvis betyder ett förbud på 2 timmar
Hen får inte använda den när det är dags för kvällsfika och sänggående, vilket också uppskattningsvis handlar om 2-3 timmar.
Det som är kvar av dygnet är ca 7-8 timmar, vilket då rimligtvis (men kanske inte alltid) borde betyda att man sluter ögonen och inte kan se mobilen…

Visst. Jag raljerar, precis som många andra…  Men jag har ett syfte med mitt raljerande.

Det är klart att vi ska vara oroliga över att ohälsan ökar, mycket beroende på att vi sitter still alldeles för mycket med en skärm framför näsan.
Det är klart att vi ska vara oroliga över tiden som spenderas framför en skärm.
Det klart att mobiltelefonen kan vara en bidragande orsak till distraktion i skolan.

Men. Min poäng är att det inte alltid behöver kopplas till att det är mobiltelefonen som är boven i dramat. Med några få slagningar på nätet kring ohälsans negativa siffror kan vi konstatera att sockerintaget (läs läskintaget) är en större bov.
Vi sitter still, men det kan också bero på att idrotten håller på att bli en klassfråga där många inte har råd att delta, eller att vi (ja, VI vuxna) håller på att organisera ihjäl idrotten (för övrigt en mycket personlig åsikt)
Att en elev tappar uppmärksamheten i skolan kan bero på att hen har det jobbigt hemma, mår fysiskt eller psykiskt dåligt eller för den delen tycker att undervisningen inte är tillräckligt intressant (vilket leder till en mängd olika följdfrågor…)

Vi behöver noggrant undersöka till varför barn far illa idag. Den som påstår att det bara är mobiltelefonens ökande användning det beror på, måste jag få ett fördjupat samtal med.
Visst. Ibland kan den säkert vara en bidragande orsak till distraktion eller stillasittande, men då vill jag också få möjligheten att undersöka varför hen väljer mobiltelefonen före kompisar till exempel.

Elza Dunkels skrev så här om hur vi vuxna kan förhålla oss till ungas nätvardag i Skolverkets forskningsöversikt i kapitlet ”Vad är särskilt med kränkningar på nätet;
”Det är ett förhållningssätt som medger att förhållandena är komplexa, det vill säga att alla unga inte är likadana, att tillgången till teknik och kunskap är orättvist fördelad och att vuxna kan behöva lära sig mer. Detta mer komplexa förhållningssätt tillåter inga enkla lösningar. Istället bygger det på ständigt återkommande kommunikation.”

Ständigt återkommande kommunikation….
Jag har läst massor av artiklar och krönikor, men inte en enda (eller väldigt få) intresserar sig för hur vi vuxna kommunicerar med barnet utifrån olika ställningstaganden och perspektiv. Kan det vara så att det inte är mobiltelefonens fel överhuvudtaget? Kan det vara så att det är vuxnas ansvar och omtanke som minskat?
Nu är jag väldigt nära att komma in i ett så kallat ”blame game” där man riktar och slänger kritik åt alla håll och kanter, och det vill jag absolut inte. Jag vill rikta uppmärksamheten till Elzas citat, att förhållanden är så komplexa och unika att vi inte kan skylla på en enda sak. Vi måste kommunicera tillsammans med barnet kring regler, etik, moral och hur man förhåller sig samt umgås i sociala sammanhang, både med och utan en mobiltelefon.
Jag själv skulle aldrig kunna avbryta en Champions Leauge match i 88 minuten som min son tittar på via surfplattan eller mobilen, däremot skulle jag direkt kunna avbryta om det handlar om att avbryta ett Minecraft-bygge (offline) för att vi ska äta middag. så gör jag. Hur gör du?
Jag tror inte att vi kommer att göra lika, eller, det hoppas jag inte att vi kommer göra. Däremot kan du och jag jämföra och dela med oss kring hur vi uppfostrar våra barn.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *