60m2

Ni som har simmat ut till kanten av ett korallrev eller genom det där azurblåa havsvattnet som plötsligt skiftar till det djupblåa, ibland nästan svarta vattnet, kan kanske följa med mig i en känsla som jag har just nu i mina arbetsuppgifter.
Jag befinner mig där. På kanten.
Bakom mig har jag den trygga stranden med alla tänkbara tjänster och funktioner som gör att jag kan känna mig glad och lycklig. Framför mig har jag ett bråddjupt vatten och tankarna som far genom huvudet är så himla många. Vad finns egentligen där nere i djupet. Lite kallare vatten är det också. Nästan lite otrevligt. Undrar om jag inte ska simma inåt igen…

Att arbeta med ett lärmiljöprojekt som har ett tio års perspektiv samtidigt som vi har barn och elever som behöver en skola och förskola av hög kvalitet just nu, är att slitas mellan det visionära och verkligheten varje dag. Dessutom så har ALLA en åsikt om hur en skola eller förskola ska se ut och vad den ska innehålla. Det är inte något märkligt i det, vi har ju alla gått i en förskola eller skola. Vi har alla en relation till hur en skola eller förskola ska fungera.

Ett klassrum är ett rum på ca. 60m2. Rummet har en whiteboard längst fram. Möbleringen är ofta i form av bänkar som sitter ihop på något sätt, två och två, hästskoformad eller i lite större grupper. Om lagkraven uppfyllts så finns det ett eller flera grupprum i anslutning till klassrummet.BlirDuLönsamLilleVän
Hela miljön andas historia, eller hur? Vi kan känna igen oss i beskrivningen. Den svarta
tavlan och dammet av krita har försvunnit, men i övrigt är allt sig ganska likt. Tryggt. (vi befinner oss just nu på stranden, eller möjligtvis hotellet)

I projektet arbetar vi med arkitekter. De har frågat oss vad vi tycker är viktigt när vi formar våra skolor och förskolor. Inte helt överraskande så blir det fokus på det socio-kulturella lärandet, där vi möts, där vi kommunicerar, där vi lär av varandra. Arbetet har resulterat i en modell. Modellen liknar en ”blomma” med ett nav i mitten och rummen i utkanten av navet. Kommunikation har blivit ett honnörsord. Vi vill att man både rumsligt, fysiskt och socialt ska kunna kommunicera. Modellen inbjuder till diskussion om hur lärandet ska fungera, hur skolan eller förskolan ska organiseras. Diskussionerna blir ofta kreativa och idéfyllda. En del utmaningar kring arbetsro, studiero samt ordning och reda kommer oftast upp, men alls om oftast finns en lösningsorienterad kultur. De 60 m2 finns inte i tankarna, men rummen finns där ändå på något sätt.(det är nu man simmar ut i det azurblå havet och möter vågorna).

De pedagogiska tankarna och idéerna ska forma en beställning. Beställningen ska innehålla våra lagstadgade krav och regler. Den ska framförallt innehålla vad lokalen eller rummet ska innehålla utifrån våra styrdokument. I mitt arbete så befinner jag mig precis rätt här. I stormens öga. Det ser och låter bra ut. Det är förhållandevis lugnt. Alla är hyfsat överens kring hur vi kan forma och organisera framtidens skolor, från ”blomman” som modell till lagstadgade arbetsmiljökrav. (det är nu jag står på klippkanten och tittar ut över det djupblå havet)
Vad finns egentligen där ute? Vi vet att samhällsutvecklingen går kopiöst fort och turbon i hela maskinen är den tekniska utvecklingen. Igår såg jag en robot som är ute och går i skogen där de parerar varje ojämnhet precis lika skickligt som människan. Om några år har man monterat chip innanför huden som talar om hur då mår och vad du behöver äta. Vi kommer alldeles snart ha förarlösa bilar och ”big data” har samlat in så mycket uppgifter om dig att du skulle kunna bli anställningsbar utan att söka jobb.

Hur ser då utbildningen ut inom 10 år? Hur ser vår lärmiljö ut?

Jag söker egentligen inga svar. Däremot så söker jag ett förhållningssätt som tillåter förändring, både på kort och lång sikt. Jag tror att förändringsbenägenheten kommer bli en av de mest avgörande faktorerna om skolan ska kunna följa (och leda?) samhällsutvecklingen.

Kommer då våra klassrum att var 60 m2 i framtiden?

Mjaaa… Man kan då kanske provocera fram en del tankar genom ett citat som arkitekten Anna Törnqvist skrivit. Hon brukar ibland inleda eller använda sig av ett tanke expirement när hon leder processer med lärargrupper. Instruktionen lyder att lärargruppen ska för en diskussion kring framtidens lärmiljöer, men de får inte använda nedanstående begrepp;
”Klass – vi har just konstaterat att 25-gruppen inte är en särskilt bra storlek för lärande aktiviteter, så den finns inte i framtidens lärmiljö
Klassrum – om det inte finns klasser så ska vi ju inte heller bygga klassrum
Årskurs – varför är vi så fixerade vid vilket årtal eleverna är födda? Varför är det viktigare än vad de har lust och förmåga att göra eller förutsättningar att klara? I framtidens lärmiljö finns inga årskurser, bara elever i olika åldrar.
Ämne – varför har vi de ämnen vi har? Vad händer om vi ersätter dem med ämnesövergripande teman som tex Ekonomisk hållbarhet? Eller Konstnärlig gestaltning, med frihet att uttrycka sig i rörelse, musik, bild, form eller skrift? Vi skippar ämnesindelningen i framtidens lärmiljö
Lektion – det blir absurt att klämma in konstnärlig gestaltning på ett fyrtiominuterspass …Schema – om det inte finns lektioner så behövs inget centralt schema
Rast – visst måste det finnas utrymme för paus även i framtidens lärmiljö, men inte schemalagda raster med behov av rastvakter
Uppehållsrum – låt oss passa på att äntligen göra oss av mBra Lärmiljöer i Östersund -pedagoger del 1ed detta hemska begrepp! Det hör inte hemma i framtidens lärmiljö”.

Försök gärna själv att tänka framtid utan dessa begrepp…
Kommentera gärna här vad du kommer fram till 😉

Jag hoppas att vi formar våra lärmiljöer efter hur nutiden ser ut. Min personliga reflektion i det är att 60 m2 inte räcker till då. Jag tror att vi är många som måste anta ett förändringsbenäget förhållningssätt nu, kvickt som bara den, innan vi hoppar ut i det djupblå havet. För du hänger väl med på den simturen?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *