Författararkiv: Mathias

Hejdå utveckling! Hej utveckling!

Sista dagen innan semestern…

När jag kommer tillbaka är det helt nya arbetsuppgifter som väntar. I ett år ska jag driva och samordna ett projekt som heter (och håll i er, rubriken är lite lång) ”Långsiktig planering för att uppnå goda lär- och arbetsmiljöer i förskola och skola”
Det handlar om att försöka samordna alla tankar, prognoser, forskning och goda exempel så att vi framåt inte blir så sårbara när Östersund växer. Det handlar också om att hitta en flexibilitet i våra lärmiljöer där vi  känner trygghet och lugn, men också till kreativa kommunikationsplatser där möjligtvis kaoset står runt hörnet. Jag tar det som en positiv utmaning. För vi behöver det här. Östersund växer vilket är jättekul.

Det här innebär också att jag lämnar alla de uppdrag som jag tidigare haft här på Barn-och utbildningsförvaltningen. Utveckling av fritidshem, digitaliseringen i förskola och skola, stöd till rektorer, coachningen m.m m.m….
Det är inte utan en viss separationsångest som jag lämnar den grupp som varit bollplank och tankemotståndare under fem års tid. Jag kommer sakna alla diskussioner om skolutveckling, om PISA mätningar, om SALSA värden, om den senaste 1-1 forskningen, om det coachande förhållningssättet och hur vi ska kunna göra skillnad för eleven. På Twitter brukar man ibland tycka att det är ett gäng ryggdunkare som utbyter erfarenheter och diskuterar skolutveckling (vilket jag själv aldrig tyckt), men jag skulle då önska att den som har den åsikten skulle fått lyssna på alla våra möten och diskussioner. ”Ryggdunkeri” är sällan förekommande i vår Utvecklingsgrupp vilket jag tycker är en framgångsfaktor. Utan tankemotstånd, utan att vrida och vända på begrepp så kommer man ingenstans. Däremot är vi ganska bra på att ge varandra feed-back, vilket då är en helt annan sak än ”ryggdunkeri”. Tror att det är några på Twitter som behöver lära sig den skillnaden.
Jag kommer också att testa mina nätverk i de nya utmaningarna jag står inför. Det har jag förresten redan börjat göra. Och vet ni en sak…   … Det funkar faktiskt. Häromdagen ville jag ha tips på skolor som kanske gör samma resa som våra skolor står inför. Fick ett bra gensvar från människor jag förut haft bra diloger och tankeutbyten med, men då i helt andra frågor. För det är ju så det fungerar i vår verksamhet – allt hänger ihop. Det är ju den skolutveckling vi vill åt, att skapa helhetsbilder och lösningar som gör det bättre för eleverna. Likvärdighet. Delaktighet. En skola för alla!

Så hejdå utveckling! Hej Utveckling!

Inriktningen på mina blogginlägg kommer säkerligen att med tiden ändra karaktär, men det är fortfarande med fokus på att göra skillnad för barnet och eleven! Kapitel 1 och 2 i läroplanerna kommer troligtvis vara ännu mer aktuella nu när jag går in i ett stort och övergripande projekt om deras (och pedagogernas) lärmiljöer. Kapitlen  har cementerat mina två fötter på jorden, och det mina vänner, kommer inte att förändras i framtiden heller!

Så, trevlig sommar på er! Och kram på er Janna, Micke, Mattias, Anna, Mia, Lars, Birgitta, Lotta och Mi

Varför frågar vi inte?

Jag är så himla trött på debatten och tyckandet kring mobiltelefoner och ungdomar. Allt ifrån tidningarnas domedagsrubriker till snacket i personalrummet eller på middagen med vänner. Alla. OCH JA, JAG MENAR ALLA, har en åsikt om ungdomars användande av mobiltelefonen. Behöver jag tillägga att åsikterna är av negativ art, eller det kanske redan är underförstått?
Åsikterna spänner också över hela linjen, från att strålningen är livsfarlig, eller ljuset från mobilerna gör oss dumma i huvudet till att ungdomar använder mobilen för att störa oss vuxna rent generellt.
Jo, jag glömde också att mobilen är den enskilt största anledningen till våra ökade folkhälsoproblem idag.

Jo, jag är ganska upprörd. Jag borde kanske inte vara det eftersom detta mest troligt handlar om  ännu en Beatles-hysteri eller för den delen en videovålds-hysteri. För ni kommer väl ihåg de debatter som funnits sedan tidigare? För övrigt vet nog ingen under 10 år idag vad en video är för något…
Vi är ju så engagerade i frågan så – Vad är det ungdomar gör med sina mobiltelefoner?

Är det någon som frågat?

Alltså på riktigt…  …har du de senaste två veckorna frågat en 14-16 åring vad hen gör med sin mobiltelefon? Eller har du tagit reda på kunskap kring ungas användning av mobiltelefon och internet?
Inte? Ok, ingen fara. Du tillhör majoriteten av hur vi vuxna förhåller sig till användningen av mobiler och internet, och det känns ju ändå rätt tryggt och skönt. Eller?
I undersökningen ”Unga och medier” (Statens medieråd) uppger ålderskategorin 13-16 år att strax över 70% aldrig eller sällan pratar om vad de gör på internet eller surfplattan (med eller utan spel i fokus).
Sjuttioprocent!
Hur kan vi ens uttala oss om vad eller varför ungdomar använder sin mobiltelefon. Vilken referenspunkt använder vi oss utav. Vår egen?
Om man tittar vidare på undersökningen ”Unga och medier 2015” samt Svenskarna och Internet 2014 (och om man rent generellt frågar en 15 åring) så är det musik, film och serier som är helt dominerade medier som våra ungdomar ängar sig åt. Och ja, de tittar och lyssnar på nyheter, vilket i sig har ökat i omfattning under några år. Och nej, de läser inte tidningen eller tittar på traditionella medier, utan de använder sig av…  …mobiltelefonen.
De som skrålar mest över att mobiltelefonen har tagit över hand, samt att det finns ett missbruksbeteende rent generellt borde nu helt omedelbart ta upp TIDEN som en helt avgörande negativ faktor.
Jo, det tar tid. Mycket tid. Men det är inte tiden som är avgörande kring om det är ett positivt respektive negativt beteende, utan det är innehållet. (vilket slagits fast i den stora undersökningen EU Kids Online). Surprise??
Visst inte. Naturligtvis är det innehållet som är helt avgörande när vi tänker efter några sekunder. Det är också hela sensmoralen i mitt inlägg. Vi vuxna MÅSTE börja intressera oss för innehållet, vi måste kommunicera med våra ungdomar kring detta innehåll och skaffa oss mer kunskap för att i ett senare (och heeelt annat läge) kunna sätta de gränser som våra tonåringar så väl behöver!

Innan du får för dig att kommentera det jag skrivit vill jag att du läser igenom ett annat blogginlägg som jag skrev för någon vecka sedan. Bland annat skrev jag det här:
”Det är klart att vi ska vara oroliga över att ohälsan ökar, mycket beroende på att vi sitter still alldeles för mycket med en skärm framför näsan.

Det är klart att vi ska vara oroliga över tiden som spenderas framför en skärm.
Det klart att mobiltelefonen kan vara en bidragande orsak till distraktion i skolan.

Men. Min poäng är att det inte alltid behöver kopplas till att det är mobiltelefonen som är boven i dramat. Med några få slagningar på nätet kring ohälsans negativa siffror kan vi konstatera att sockerintaget (läs läskintaget) är en större bov.
Vi sitter still, men det kan också bero på att idrotten håller på att bli en klassfråga där många inte har råd att delta, eller att vi (ja, VI vuxna) håller på att organisera ihjäl idrotten (för övrigt en mycket personlig åsikt)
Att en elev tappar uppmärksamheten i skolan kan bero på att hen har det jobbigt hemma, mår fysiskt eller psykiskt dåligt eller för den delen tycker att undervisningen inte är tillräckligt intressant (vilket leder till en mängd olika följdfrågor…)”

Det är en mycket mer komplext samhälle som vi befinner oss i idag. Världen har kommit så mycket närmare, allt går mycket fortare och här behöver våra barn och ungdomar vägledning av kunniga vuxna. Det börjar med dig och mig. Det egna ansvaret som vuxen

Innan jag avslutar min skrivna text vill jag att du lyssnar på podden här nedanför. Podcast är för övrigt ett väldigt populärt Men lyssna på podden här nedanför. Det är tre stycken ungdomar som förklarar deras syn på användandet samt vad de faktiskt gör på nätet. Lyssna!

Statens mediepodd avsnitt 1: Ung och uppkopplad

….och när du lyssnat klart på podden kan du titta på filmklippet som visar ett heeelt annat perspektiv, men där mobiltelefonen finns med, som ett helt naturligt inslag. Med glädje. Med musik. Med texter. Med lustfyllt lärande.
Ni förstår när ni tittat… Trevlig midsommar!
A Visit From Kendrick Lamar — Best Day Of School Ever?

Apropå sockerdricka

Statsministern, fackförbund, krönikörer, forskare, rektorer, lärare och föräldrar. Alla diskuterar, på olika sätt, ungas användning av mobiltelefonen. Det verkar finnas en outsinlig vetskap om hur, när och varför mobiltelefonen ska nyttjas av unga.
Jag har än så länge hållit mig lite i periferin när det gäller den här debatten och allt tyckande. Men när jag läste Frida Boisens krönika om ”skärmknarkande” så kände jag instiktivit att jag (också) måste få lägga ett ord kring ungas användare av mobiltelefonen. Samtidigt som jag fick den här känslan, dök det upp en lite kille med keps upp i huvudet (det var ju för övrigt lite roligt att han har keps på sig som är en annan ”skolfråga”). Killen med keps myntade ett uttryck i en av böckerna som lät så här:

”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”

Som de allra flesta nu förstår så är det Emil i Lönneberga jag pratar om, men kanske framförallt vår nationalskatt Astrid Lindgren. Hon är, trots sin bortgång, fortfarande väldigt aktuell i många sammanhang vilket säger en del om hur vi väljer att debattera och tycka om ungas vardag.
För om vi sammanfattar de senaste veckorna (eller varför inte de senaste årens) debatterande om ungas nyttjande av mobiltelefonen så tror jag nog att många av våra unga känner precis som Emil i Lönneberga. När i hundan ska jag få använda mobiltelefonen?
Hen får inte använda den på skolan, vilket innebär ett förbud på 6-7 timmar
Hen får inte använda den när man kommer hem,  för då ska vi äta middag och sen dra iväg på en rörelseaktivitet, vilket innebär ett förbud på 3- 4 timmar
Hen får inte använda den när det är dags att umgås med kompisar eller andra nära och kära, vilket uppskattningsvis betyder ett förbud på 2 timmar
Hen får inte använda den när det är dags för kvällsfika och sänggående, vilket också uppskattningsvis handlar om 2-3 timmar.
Det som är kvar av dygnet är ca 7-8 timmar, vilket då rimligtvis (men kanske inte alltid) borde betyda att man sluter ögonen och inte kan se mobilen…

Visst. Jag raljerar, precis som många andra…  Men jag har ett syfte med mitt raljerande.

Det är klart att vi ska vara oroliga över att ohälsan ökar, mycket beroende på att vi sitter still alldeles för mycket med en skärm framför näsan.
Det är klart att vi ska vara oroliga över tiden som spenderas framför en skärm.
Det klart att mobiltelefonen kan vara en bidragande orsak till distraktion i skolan.

Men. Min poäng är att det inte alltid behöver kopplas till att det är mobiltelefonen som är boven i dramat. Med några få slagningar på nätet kring ohälsans negativa siffror kan vi konstatera att sockerintaget (läs läskintaget) är en större bov.
Vi sitter still, men det kan också bero på att idrotten håller på att bli en klassfråga där många inte har råd att delta, eller att vi (ja, VI vuxna) håller på att organisera ihjäl idrotten (för övrigt en mycket personlig åsikt)
Att en elev tappar uppmärksamheten i skolan kan bero på att hen har det jobbigt hemma, mår fysiskt eller psykiskt dåligt eller för den delen tycker att undervisningen inte är tillräckligt intressant (vilket leder till en mängd olika följdfrågor…)

Vi behöver noggrant undersöka till varför barn far illa idag. Den som påstår att det bara är mobiltelefonens ökande användning det beror på, måste jag få ett fördjupat samtal med.
Visst. Ibland kan den säkert vara en bidragande orsak till distraktion eller stillasittande, men då vill jag också få möjligheten att undersöka varför hen väljer mobiltelefonen före kompisar till exempel.

Elza Dunkels skrev så här om hur vi vuxna kan förhålla oss till ungas nätvardag i Skolverkets forskningsöversikt i kapitlet ”Vad är särskilt med kränkningar på nätet;
”Det är ett förhållningssätt som medger att förhållandena är komplexa, det vill säga att alla unga inte är likadana, att tillgången till teknik och kunskap är orättvist fördelad och att vuxna kan behöva lära sig mer. Detta mer komplexa förhållningssätt tillåter inga enkla lösningar. Istället bygger det på ständigt återkommande kommunikation.”

Ständigt återkommande kommunikation….
Jag har läst massor av artiklar och krönikor, men inte en enda (eller väldigt få) intresserar sig för hur vi vuxna kommunicerar med barnet utifrån olika ställningstaganden och perspektiv. Kan det vara så att det inte är mobiltelefonens fel överhuvudtaget? Kan det vara så att det är vuxnas ansvar och omtanke som minskat?
Nu är jag väldigt nära att komma in i ett så kallat ”blame game” där man riktar och slänger kritik åt alla håll och kanter, och det vill jag absolut inte. Jag vill rikta uppmärksamheten till Elzas citat, att förhållanden är så komplexa och unika att vi inte kan skylla på en enda sak. Vi måste kommunicera tillsammans med barnet kring regler, etik, moral och hur man förhåller sig samt umgås i sociala sammanhang, både med och utan en mobiltelefon.
Jag själv skulle aldrig kunna avbryta en Champions Leauge match i 88 minuten som min son tittar på via surfplattan eller mobilen, däremot skulle jag direkt kunna avbryta om det handlar om att avbryta ett Minecraft-bygge (offline) för att vi ska äta middag. så gör jag. Hur gör du?
Jag tror inte att vi kommer att göra lika, eller, det hoppas jag inte att vi kommer göra. Däremot kan du och jag jämföra och dela med oss kring hur vi uppfostrar våra barn.

 

En blogg om att göra skillnad

Jag får börja om.
Alldeles nyss läste jag mitt första inlägg på den här bloggen. Jag kollade också in ”Om-sidan” som beskriver vem jag är och varför jag valt att blogga.
Jag var tvungen att verkligen påminna mig själv om varför jag arbetar och skriver om skolutveckling.
Du kanske nu tror att jag börjat tvivlat. Eller att jag har någon form av personlighetsklyvning. Men, nej…  …så långt ska vi inte ta det.
Däremot så kan en känsla av otillräcklighet nå mig under perioder i mitt arbete. Ibland kommer det utifrån kritik (kritik är bra, det utvecklar) eller från att processerna tar extreeemt lång tid. Eller så är jag själv rätt missnöjd med det jag presterar…

Ett av de allra största områdena som jag (och många med mig) arbetar med just nu är digitaliseringen av vår verksamhet. Det är fantastiskt roliga uppdrag som utvecklar både mig själv och verksamheten. Det är också uppdrag som ibland känns oerhört komplexa, framförallt av den ”enkla” anledningen att hela tiden ha fokus på om utvecklingen gör skillnad för eleven. Hur i hela friden kan jag veta om det gör skillnad. Tanken svindlar… Här kan det infinna sig en känsla av otillräcklighet ibland.

I uppdragen grundar vi alltid med en vetenskapligt perspektiv. Det kanske är som att slå in en öppen dörr eftersom vi alltid har skyldigheten att bygga vår verksamhet på en vetenskaplig grund. Men utmaningen är att försöka kombinera ihop den senaste forskningen inom lärande och teknik med traditionella lärandeteorier samt det faktum att vårt samhälle utvecklas fortare än någonsin. Ibland känns det övermäktigt.
Jag tror ändå att vi gör skillnad. Under några år har vi arbetat intensivt med kompetensutveckling av pedagoger i kommunen. Från PIM till forskningsprogram. Häromdagen läste jag igenom 2014 års kompetensutvecklingssatstning som min utvecklingsledare Janna Schéele sammanställt. Under året har vi genomfört och/eller samordnat 24 stycken insatser på våra förskolor och på 14 av våra grundskolor. Insatserna har sitt ursprung i förskolechefens/rektors bedömning av verksamhetens behov, vilket gjort att insatserna spänt över en mängd olika saker. Det fanns en minsta gemensam nämnare i alla insatser, och det var att verksamheterna skulle integrera digitala verktyg (samt att det kollegiala lärandet skulle prioriteras). För våra 24 förskolor så har majoriteten av insatserna handlat om pedagogisk dokumentation och digitala verktyg och för grundskolorna har det handlat om hur (och varför) vi kan använda iPaden i undervisningen. Varje förskola och skola som deltagit har också fått göra en utvärdering kring insatsen, och när jag läser dessa är jag helt övertygad om att det kommer göra skillnad, inte nu och direkt, men på lång sikt. Visserligen behöver vi gasa på ännu mera för att bibehålla kontinuiteten… …men jag tänker att det är väl så med skolutveckling. Man blir aldrig klar?

Förutom de enskilda kompetensutvecklingsinsatserna (långt ord det dära…) har vi också genomfört en rad olika inspirationsevent, varav det största hette #lust14. Totalt samlades 2 700 pedagoger som under två dagar fick lyssna på några av Sveriges mest erkända forskare och dessutom fick ta del av kollegors arbete i ett 30-tal workshops. Från Östersund kom över 1300 pedagoger. En fantastisk siffra!

Vi sjösatte också Pedagog Östersund under året. En inspirations- och lärande resurs för alla verksamheter i Östersunds kommun. Den befinner sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsstadium, men jag tror att sidan kommer att bidra till ett ökat kollegialt lärande samt utvecklas tillen kokande inspirationskittel som kommer ge pedagoger många nya uppslag till att utveckla och förändra sin egna verksamhet. Bakom hörnet på Pedagog Östersund finns också en annan delningsresurs – Pedagogbloggar, som vi förhoppningsvis kommer att lansera nu i vår.

Året avslutades med en resa till BETT i London. 22 stycken rektorer fick också ta del av kompetensutvecklingsinsatserna genom att delta i LIN Educations mångfacetterade program. Svallvågorna efter BETT resan har inte stannat av, snarare tvärtom… Den 18 mars kommer rektorerna att dela med sig av det de såg och hörde under dagarna till alla som inte var med. Många av rektorerna uttryckte att det var precis det här som de behövde för att fortsätta utveckla sin verksamhet tillsammans med sina medarbetare. Många nya idéer skapades och många utvecklingsområden bekräftades.
Fler och fler studier börjar slutföras kring andra svenska kommuners arbete med digitalisering. En av dessa är Unos Uno som har följt ca 20 skolor i elva kommuner och en friskolekoncern under åren 2011-2013. Slutrapporten[1] presenterades under våren 2014 och fem av de åtta framgångsfaktorerna handlar om ledarskapet på förvaltnings- och skolledarnivå. Det handlar bl.a. om att se digitalisering som en förändringsprocess som påverkar hela förvaltningen och skolans system, inte bara som ett införande av ny teknik[2]. Det inbegriper stora förändringar i arbetsorganisation, arbetsprocesser och arbetsvillkor i skolan. Detta ställer i sin tur höga krav på ledarskapet på alla nivåer.

Kommer dessa insatser verkligen att göra skillnad för eleven? Jag själv är, som jag skrev tidigare, helt övertygad om det. Det som är utmaningen är att se om det gör skillnad över tid, och det är svårt.
Vi gör ett litet försök även där…
Kommunen ingår i ett forskningsprogram, Digitaliseringen i skolan, där två skolor beforskas utifrån olika uppgifter som de får göra. Totalt är det åtta stycken kommuner som är med i programmet. Alla uppgifter handlar om att på något sätt ”få med” och pröva på olika digitala verktyg i den ordinarie undervisningen. Programmet kommer att avslutas 2015 och efter det kommer en slutrapport att publiceras. Det känns väldigt spännande att få möjligheten att vara med i detta program. Vi kommer att få veta lite mer…

Och resan fortsätter. Just nu ska vi lägga om vårt mailsystem och samtidigt titta på vad GAFE (Google Apps for Education) kan göra för skillnad i vår verksamhet.
Det ser vi fram emot!

[1] Andersson, Grönlund & Wiklund, Unos Uno årsrapport 2013, Örebros Universitet 2014 http://www.janhylen.se/wp-content/uploads/2014/02/Unos-Uno-%C3%A5r-2013.pdf 150209

 

[2] Stefan Pålsson, 1:1 är ett långsiktigt förändringsprojekt, http://omvarld.blogg.skolverket.se/2014/02/27/en-till-en-ar-ett-langsiktigt-forandringsprojekt/ 150209