Kategoriarkiv: digiskol

Immersion and Design Thinking

Immersion var det ord som fastnade i huvudet på mig under dagarna på Buemont Estate strax

CC BY SA Photo: Julian Evil

CC BY SA Photo: Julian Evil

utanför London.
Först var jag tvungen att googla på ordet, förstod inte riktigt vad det betydde. Immersion betyder, enligt Google Translate, nedsänkning.
Ja, varken du eller jag kanske blev klokare av att ha googlat översättningen…
Men alla tänkbara frågetecken rätades ut cirka fem minuter in på den utbildningsdag som jag deltog i och som leddes av och med Ewan MacIntosh.
Ewan MacIntosh är grundare av ”notosh”, som utvecklar, föreläser och håller utbildningar inom kreativitet, innovation och ”designtänkande” (design thinking) för skolor, rektorer och lärare men också inom näringslivet. Ewan har lång erfarenhet av skola då han själv är språklärare samt har arbetat som rådgivare inom skolutveckling åt den skotska regeringen.

Så här förklarade Ewan MacIntosh ordet ”immersion:
Först bad han oss att hålla för näsan i fem sekunder… … och andas ut.
Sedan bad han oss att hålla för näsan i arton sekunder…….   … och andas ut.
”That is immersion”, sa Ewan. När han bad oss att hålla andan i fem sekunder tänkte alla att;
”Jamen det är väl en ganska enkel sak”. Förväntningarna inför övningen blev således inte så stor och jag visste att det skulle gå bra.
När han sedan bad oss att hålla andan i arton sekunder tänkte en del att;
”Eh… okej. Klarar jag av det här? Kommer jag orka? Jo, men det kanske jag gör. Hur gör andra? Jag behöver bara ta ett djupare andetag och koncentrera mig mer” Förväntningarna ökade, tankarna blev flera, jag kollade in hur andra gjorde och koncentrationen ökade.
”That is immersion”

Immersion handlar i sin enklaste form om att fördjupa sig inom ett område eller en uppgift. Att ”dyka ner” i uppgiften på riktigt. Nu kanske inte det låter så väldigt revolutionerande, men Ewan har ett annat angreppsätt på det hela.
Han menar att immersion handlar om att du och jag ska observera och undersöka problemet eller området från alla tänkbara håll och perspektiv. I det läget gäller det att inte utesluta något. Det gäller också att undersöka vad andra ser och ha ett empatiskt tänkande (empasthise eye), det vill säga, sätta dig in hur den andra personen verkligen tänker och vad hen verkligen känner eller har sett. När du observerat och använt ”the empathise eye” så gäller det att prova antaganden som du identifierat.På det sättet så får du ganska snart feed-back på dina egna antaganden och du kan även se på problemet från andra perspektiv. När du provat det första antagandet så vill Ewan att vi fortsätter, att vi inte stannar vid den första idén eller tanken, utan fortsätter att prova, ur olika perspektiv och former. Ett viktigt förhållningssätt under hela arbetet med fördjupningen är att du själv inte ska anta att du vet lösningen på problemet.
Och du. Det är svårt! 😉

Inom skolan är vi ganska dåliga på det här sättet att tänka. Ewan menar att vi ofta går förbi ”immersion-zonen” allt för snabbt och därigenom missar kanske den ide´eller tanke som får problemet att lösa sig, Ofta så har lärare kommit på en idé som eleverna ska arbeta med eller på något sätt lösa, vilket betyder att de inte alls får möjlighet att delta i fördjupningen, eller att läraren introducerar ett arbetsområde men att elverna inte får riktigt den tid på sig att undersöka fler idéer än kanske den första eller andra.Ewan menar att eleverna behöver delta aktivt i den här ”immersion-zonen” och att det längre fram kommer att leda till ett större kreativt tänkande där nya (men genomförbara) ideér får en större plats än tidigare.

Efter immersions-zonen fortsätter arbetet med att försöka få ihop allt som uppkommit i fördjupningen. ”Bring it alla together”.
Ewan pratar då om att syntetisera lärandet. På vardagsspråk handlar det om att säga; ”Nu är jag klar. Stopp!” Det handlar alltså om att samla ihop alla antaganden, idéer och titta på det…
Finns det några motsägelser eller kombinationer som kan användas? Finns det något nytt som du kan identifiera? Ur det arbetet kommer det att komma en idé som du snabbt bearbetar (prototyping) för att sedan presentera för andra och få feedback. Feedback gör att du kan omformulera eller omarbeta idén så att den blir ännu bättre.

Processen som Ewan MacIntosh presenterar på ett imponerande sätt är ganska enkel, men han menar att vi ofta hoppar över dessa steg i processen väldigt fort, både hos vuxna och elever. En tanke hos mig personligen är att det är ganska obekvämt att lära sig på det här viset. Det kräver mod och nyfikenhet att anta utmaningarna som erbjuds inom ”Design thinking”.

Här nedanför kan du ta del av en snabbgenomgång av hur processen i ”Design thinking” går till. Jag kommer nog att återkomma fler gånger i andra inlägg kring Ewan macIntosh tankar om hur vi kan förändra lärandet till att bli mer kreativt och utmanande.
Och du. Om du varit till BETT (eller någon annan skolutvecklingskonferens), lyssna riktigt noga ca 4.20 in i filmen….

BETT – arbete

Den som varit på BETT i London, eller SETT i Stockholm, eller på lust14 i Östersund vet vad det är frågan om.
Det presenteras och skapas MASSOR av ideér, inspiration och nya intryck. Så bra tänker ni…
Jo, visst är det bra. Men…

…det är inte förrän vi kommer hem som vi vet om konferensen varit bra eller inte.
Jag ska förklara mig.
Jag har fått frågan om resan till BETT varit bra, och jag har hela tiden svarat; ”Jo, det har varit otroligt bra, väldigt intensiva dagar, många nya intryck…”
Naturligtvis har det varit bra för mig personligen, annars skulle jag aldrig svarat så, men det var inte därför jag åkte iväg på den här resan. Jag åkte iväg med tanken om att kunna göra skillnad…   …när jag kommer hem!
Därför det är just detta det hela går ut på. Hur kan jag som representant för eleverna i Östersunds kommun (jag ser mig verkligen som det) ta med mig alla nya ideér och intryck hem så att det gör skillnad för eleven i Lit eller på Norra skolan?
När jag lyssnade på Dave Cormier om att öppna upp läroplanen, när jag imponerades av Ewan Macintosh processarbete och kreativa idéer, när jag besökte Bohunt school och såg hur eleverna fullkomligen älskade sin skola, när jag i alla otaliga diskussioner fick till mig andras erfarenheter kring skolutveckling så fanns alltid tanken helt närvarande;

”Hur kan jag ta med mig och omforma det här till eleverna i Östersund?”

Hur ska detta gå till rent praktiskt? Ja, som tur är åkte jag inte ensam. Chefer, rektorer och förskolechefer var med på resan och det är också det som gör att vi nu kan börja arbeta med BETT-resan på riktigt. Alla var med, alla diskuterade och alla nätverkade. Det innebär att vi nu har en plattform att stå på där det förändrande lärandet står i fokus, allt för att göra det bättre för eleverna. Vi kommer att bli en skolkommun att räkna med, vi kommer kunna ändra på vanor och traditioner som inte längre har sin trygga plats i skolan. Vi kommer kunna införa ny teknik och ett förändrat lärande. Det kommer dock inte ske över en natt eller två. Ibland kan vi känna som att vi slåss mot väderkvarnarna. Skolkulturer som verkat (och forfarande verkar) med anor från den industrirevolution som skedde på 1930 talet. Då utbildade vi eleverna till en specifik arbetsuppgift. Läraren var producenten och eleven konsumenten. Idag ser det annorlunda ut, väldigt mycket annorlunda, och vi inom svensk skola måste långsamt skynda oss att utveckla lärandet till nutiden.
Det allra första praktiska steget för oss som åkte till BETT är att vi ska träffas och delge våra olika tankar, ideér och reflektioner. Jag vet att många av rektorerna redan nu har börjat sprida sina erfarenheter till de medarbetare som inte var med. Det är också så vi är helt tvungna att göra för att omforma och transformera alla intryck till våra egna, och det är då det kommer ske en utveckling, det är då vi kommer göra skillnad för eleverna.

Just nu går jag och tänker på en sak som rektorn på Bohunt School visade oss, en slags sammanfattning för deras idé om hur utbildning ska bedrivas, men även en slags sammanfattning av mina tankar just nu. And hey… Det kommer komma många tankar här som förhoppningsvis kommer göra skillnad för eleverna…

…because learning needs to come first!!

Slutbild Bohunt School

Slutbild Bohunt School

Vart är vi på väg?

Den frågan kan man kanske ställa sig några gånger…

Ibland kanske vi har svaret, ibland inte. Det som ändå händer när man ställer sig frågan är att saker och ting avgränsas och förenas. Fokusering kan det kanske kallas.
Ni som av någon anledning följt och läst mina tidigare inlägg förstår att många av mina uppdrag handlar om att digitalisera skolan. Det är ett oerhört spännande område att utveckla, men jag upplever också att det är enormt spretigt och svårstrukturerat.

Varför?

Tyvärr har jag inte svaret på det idag. Det är många parametrar som spelar in och det finns nog heller inte ett enda svar.
Men det är också då jag återkommer till frågan – Vart är vi på väg?
Om vi ställer oss frågan ur olika perspektiv, så kan vi möjligen också se svaret ganska snabbt.
Svaret behöver dock inte vara lösningen, utan svaret kan vara att vi behöver arbeta och utveckla perspektivet eller området.
De senaste veckorna tycker jag mig skönja en välkommen inrikting vad gäller den vetenskapliga grunden och digitaliseringen i skolan. Det kommer avhandlingar och rapporter kring specifika saker som vi verkligen behöver ta till oss. Vi vet alla, som är någorlunda insatt i effekterna av att digitalisera skolan, att motivation, kommunikation och en ökad lust att lära är tre stycken positiva effekter vid införandet av teknik i skolan, naturligtvis med ett pedagogiskt syfte och mål i fokus, men det som kommer nu är liksom av en annan art.

Det är speciellt två stycken avhandlingar som fastnat i minnet. Den ena är Anna Åkerfeldts (Stockholm universitet) avhandling ”Didaktisk design med digitala resurser”. Avhandlingen handlar om hur digitala resurser, som bland annat datorer, används som redskap för kunskapande i skolan. Dessa redskap påverkar såväl lärares undervisning som elevers lärande på olika sätt. Det som kanske var mest intressant är hennes jämförande studie av elever som skrev med papper och penna och elever som skrev digitalt (ordbehandlare). Här fanns en tydlig skillnad i hur eleverna går tillväga i skrivandet. Så här sa Anna själv om resultatet i tidningen Skolvärlden:
” Skrivandet förändras beroende på vilka resurser man använder. Det är inget förvånande egentligen; använder man en ordbehandlare har man större möjlighet att editera och experimentera med sin text än om man skriver med papper och penna. Man kan hoppa friare mellan frågorna, kanske låta bli att avsluta en mening för att hoppa till nästa fråga som bättre kopplar till det man associerar till och tänker på just då. Man skissar på sin text mer. När jag tittat på de elever som använder papper och penna så verkar det som att de tänker ut hela meningar i huvudet som de sedan skriver ner”
Hurvida kvaliteten förändras är inte undersökt, men att skrivprocessen förändras står helt klart menar Anna Åkerfeldt.
Det som direkt blir ganska problematiskt, och som uppmärksammats tidigare är att eleverna idag får möjligheter att använda, visa och skapa med hjälp av digital teknik i det vardagliga arbetet, men att tekniken (eller de som skapas med hjälp av tekniken) inte tas med i bedömningen av elevernas kunskap, varken vid ett provtillfälle eller när det handlar om att bedöma en film eller digital presentation. Den formativa bedömningen blir naturligtvis väldigt viktig, men precis lika viktigt blir att väva in de digitala verktygen så att vi kan bedöma både formgivit och summativt.

Den andra avhandlingen kom för bara några dagar sedan och är skriven av Maria Rasmusson på Mittuniversitetet. Den handlar om att läsförståelsen av digitala texter skiljer sig från traditionella tryckta texter. Maria Rasmussons avhandling visar att eleverna behöver utveckla nya, eller andra förmågor, för att läsa digital text. En av förklaringarna kan ligga i att datorspelande skulle kunna främja läsförståelsen i digital text. Förklaringen kommer ifrån att det finns vissa skillnader mellan könen. Pojkar klarar av att läsa en digital text bättre än flickorna och några av förmågorna handlar då om en visuell-spatial förmåga samt en tolkningsförmåga som tränas i samband med datorspelande. Maria menar vidare att det krävs mera av en elev att läsa en digital text än en analog. Detta beror främst på att en digital text innehåller så mycket mer information i forma av bilder, hyperlänkar, ljud och videos. Dessutom blandar en digital läsare genrer eftersom de ”bara” ligger ett klick bort.

De båda avhandlingar visar sammanfattningsvis att vi behöver forska mer om vad tekniken gör med oss. Tekniken kommer inte att försvinna, utan tvärtom öka. Det innebär då att vi måste undersöka våra kunskapstraditioner och ställa dem i ljuset så att de förändras för att passa in i en digital ålder. Jag hoppas personligen på att fler forskare ”ger sig på” fler av liknande frågeställningar kring huruvida traditionell och digital inlärning och kunskapande sker.
Och kanske, kanske vet vi då vart vi är på väg.

 

Här kan du läsa ommer om Anna Åkerfeldts avhandling: Didaktisk design med digitala resurser

Här kan du läsare om Maria Rasmussons avhandling: Det digitala läsandet

 

I gränslandet

”They say times changes things, but you actually have to change them yourselves”
(Andy Warhol)

Under några år har jag fått möjligheten att delta i olika förändringsprocesser som vält omkull rådande regler, förhållningssätt och attityder. Processerna har ofta handlat om att utveckla arbetet kring att använda digitala verktyg i skolan eller förskolan. Det kanske inte är så märkvärdigt i sig. Den digitala teknikutvecklingen har ett oerhört tempo och det är inte alltid så lätt att hänga med.

Public domain by DARPA

Public domain by DARPA.

Trots att det ibland kan det kännas som att tekniken lätt tar överhand och att vi inte har kontroll, så är det ett tag sedan vi hade en sån där riktig ”boom”. Den senaste ”boomen” var i slutet av 1990 – talet då Internet, webben och bredbandsgenerationen började utvecklas i en rasande fart. Vi vet hur resten av historien avlöpt. Mobiler och pekskärmar blev en ”mini-boom”, eller rättare sagt många ”mini-boomar”, men egentligen skedde det inte så mycket i början av den eran. Det vi nu står inför är dock en ”boom” med stort B

Big data.

För en tid sedan kom boken ”Big data: A revolution that will transform the way we live, work and think” ( Viktor Mayer-Schönberger och Kenneth Cukier) som på ett väldigt tydligt sätt förklarade vad det handlar om. Även Vetenskapens värld sände en amerikansk dokumentär för någon månad sedan på samma tema.
Big data handlar om insamlande av data. Du och jag som använder dagens teknik lämnar spår, överallt där vi rör oss. Den här informationen samlas in av  de största företagen som vi väl känner till; Google, Facebook, Twitter, LinkedIn, Amazon med flera, och det handlar om stora mängder data, väldigt stora…
Glöm heller inte bort den ”övervakning” som finns runt om oss i samhället i form av kameror, sensorer i bilar, hus och maskiner. Eller när vi pratar i telefon, handlar på nätet eller lämnar in en travkupong…

Men vad gör de stora företagen med alla data?

Låt mig ta ett exempel som jag läste om i en artikel i SvD.
Big data handlar om att hitta mönster i den monstruösa mängd data som vi lämnar efter oss. Dessa mönster bildar statistiska samband. Ett exempel på detta är något som heter Google Flu Trends. Varje timme gör vi runt 45 miljoner sökningar… …massor av statistik tycker Google. Så vad gör dom? Jo, de jämför antalet sökord med influensastatistik och därigenom kan förutspå när influensan slår till, innan du själv vet om det.
Det här är bara ett av många innovativa sätt där vi kan nyttja Big data, framförallt inom viktiga samhällsfunktioner. Det finns dock röster som höjs kring att vi är på väg mot att utveckla samhället där de stora företagen vet alltför mycket om våra vardagsvaror. Till slut måste vi kanske diskutera integritet och hur vår privata sfär ska värderas.
Vi måste dock komma ihåg att det handlar om ren och skär statistik. Ibland har Google missat i att förutspå influensatiderna pågrund av missriktad data. Statistiken kan (än så länge) bara läsa av vad det gör med oss, inte vad som orsakat det.
Big data hjälper oss redan idag, och de allra flesta av oss som laddar ned program och appar som speglar våra vardagsvanor samt förutspår saker vi ska göra är ganska nöjda med det. Det gör oss effektiva. Vi tycker att det är smidigt.

Om utvecklingen går i den riktning som de allra flesta ”framtidsförståsigpåare” säger, så kommer det att ske mycket kring Big data de närmaste åren, framförallt inom sjukvård- och hälsa. Vi har redan ”hobby-varianter” med alla interaktiva tränings-appar samt Apples nya ”Hälsa-app” (i kombination med iWatch). Google håller å sin sida på att utveckla sensorer som kan sättas på kroppen för att sända ut signaler kring hur vi mår och vad vi bör göra för att må bättre. Redan idag finns en lins för ögat som kan mäta hälsan hos diabetiker, där en liten led-lampa blinkar i ögat när det är dags att äta en macka eller banan…
Företag och myndigheter som arbetar med energi och klimat är heller inte sena med att visa sig intresserade av Big data, då allt fler kräver mätningar i realtid för att bli så energieffektiva som

Googles ROBO car - från artikel i New York Times

Googles ROBO car – från artikel i New York Times

möjligt. För att inte tala om förarlösa Google-bilar…
Det behövs inte någon raketforskning för att räkna ut de positiva effekterna. Cancerforskning, miljö-och klimatforskning och vård-och hälsa kommer hitta innovationer som gör det möjligt att förebygga eller till och med utrota farsoter som pinat oss under lång tid. Vad som finns bortom det lämnar vi just nu till den egna fantasin, med signalen att det idag kanske inte handlar om fantasier längre.

Så.
Nej, det kommer inte att ta slut, och vi måste fortsätta lära oss att förhålla oss till den nya tekniken. De exempel jag har nämnt i det här inlägget är endast leksaker med vad de stora företagen tänker sig nyttja i framtiden.
Frågan är hur du och jag är med och påverkar detta?
Hur förhåller vi oss till detta inom lärande och skola?
Hur förbereder vi våra barn på det här?

Frågorna är spännande och utmanande. Svaren (vem har dom?) kommer inte bara välta omkull rådande regler, förhållningssätt och attityder, det kommer skapa helt nya.