Kategoriarkiv: digiskol

Sagan om Molnet – the precious one…

Mmm.
Rubriken kanske förpliktar en förklaring, fast kanske ändå inte….

CC BY SA theaucitron

CC BY
SA theaucitron

Alla vet ju om det här, i alla fall de som dagligen använder ett digitalt verktyg 2014.

Molnet. Den ultimata lösningen (?) på lagring och åtkomst av media? Kanske är det så. Om fem år vet vi inte om det längre kommer att vara den ultimata lösningen. Då har någon kreativ person kommit på ett annat sätt att handskas med digitala medier. Kanske.
Men tillsvidare så ser alla att det fungerar, det underlättar och det gör både privat- och arbetsliv  lite smidigare att leva och verka i. Inom skolan så använder många pedagoger molntjänster, framförallt efter lärplattornas intåg. Sveriges större städer går ”all-in” inom olika molntjänstavtal och Datainspektionen har fullt sjå med att inspektera för att se att allt går rätt till. Kritiska röster höjs kring att PUL är föråldrad (precis som upphovsrättslagen) och debatter om detta kan vi läsa i tidningarna varje vecka.

Inom skolans väggar blir det en aning förvirrat. Pedagogen, som längtat efter alternativ att lagra bilder, texter och annan media har för länge sen insett att molntjänsten kommer göra arbetslivet en aning lättare, inte bara rent administrativt, utan även (och kanske mest av allt) i lärandet. Så varför blir det sånt liv kring molntjänsterna? Det verkar ju så bra…

Ja, det gäller att skilja på saker och ting. Gör man inte det så blir det stort och ogripbart. Om det blir stort och ogripbart så blir information och fakta en ogenomtränglig sörja som ingen orkar ta sig igenom. Har man inte tillgång till information och fakta så blir man oftast osäker, till och med lite rädd. Vad betyder det här, och vilka konsekvenser blir det?

Pedagogernas arbetsliv består av en hel del administrativt arbete. Blanketter, närvarorapportering, åtgärdsprogram, likabehandling, handlingsplaner är bara några rubriker på vad som passerar en vanlig lärare. Arbetet innebär många gånger hantering av personuppgifter och annan känslig information. En annan del i deras arbetsliv består i att administrativt dokumentera eleverna i form av betyg samt omdömen. (att omdömena sker muntligt betyder nog inte att pedagogerna slutar dokumentera skriftligt) Även här sker en viss hantering av personuppgifter och känslig information. En tredje del av deras arbetsliv är att driva/handleda en pedagogisk verksamhet med eleverna – det vill säga där själva lärandet äger rum. Det handlar då om dokumentation före, under och efter olika lärmoment, det handlar om att föra dialoger och kommunicera, det handlar om att motivera och engagera och det handlar om att föra fram kunskap som eleven kan värdera, processa och förstå. Dessa tre delar bildar tillsammans en helhetsbild runt eleven och kvalitetssäkrar att eleven får det den ska ha. Enligt alla de lagar och styrdokument som finns.
Om vi nu börjar skilja på de tre delar som jag nämnt här ovanför genom att ställa följande fråga till dig… Var skulle molntjänsterna verkligen kunna göra nytta?

*fundera*

Det kanske är en ledande fråga… Men, eftersom vi ska följa personuppgiftlagen så är svaret ganska enkelt. Vi kan omöjligen behandla personuppgifter via molntjänster. Då gör vi ett fel som kan skada eleven och vårdnadshavare. Punkt.

Det vi däremot kan göra, är att använda molntjänsterna i den pedagogiska verksamheten. I undervisningen.
Jamen, hur gör vi med personuppgifterna då. Vi tar ju bilder, filmar och dokumenterar med namn, är inte det personuppgifter?

Exakt! Hur gör vi då? Det är här själva nyckeln till ”the precious one” finns. Vi måste vara helt på det klara med vilket syfte och mål det finns med att dokumentera och publicera på nätet. Vi ska dessutom hela tiden föra en dialog med vårdnadshavare och rektorer. Hela tiden ställa frågor till oss själva. Hur gör vi nu? Vad är det vi ska dokumentera? Varför ska vi dokumentera?
Om vi tar formativ bedömning som ett kort exempel. Du inleder ett arbetsområde, pekar ut målen och de olika vägarna för att nå det. Under arbetsgången ger du feedback och handleder eleven, håller hen på ”rätt” spår för att slutligen presentera arbetet (via webbpublicering eller presentation till kompisar te.x). Behöver du lämna ut eller publicera personuppgifter eller känslig information för detta?
Nej.
Istället kan vi fokusera på den lärandeprocess som eleven befinner sig. Vad behöver eleven få veta? Vilken feedback behöver hen? Vad behöver hen framåt? Att då dokumentera/publicera/fota/filma elevens ansikte, hemförhållanden, e-mail adresser, namn eller annan personlig information blir verkningslöst. Jag tror att vi fortfarande kan känna oss lite främmande för att göra på det här sättet. Men möjligheterna till att utveckla ett sådant arbetssätt, där vi dokumenterar elevens lärandeprocess och inte personen, har definitivt ökat i takt med molntjänsternas intåg.
Dessutom är det ”lättare” för pedagogen att bedöma och samarbeta gör ju inte saken sämre.

 

Hur gör du?

Jag kommer nu bli den femhundrasjuttioelfte personen som tycker till om hur vi använder sociala medier. Men du. Sluta inte att läsa här. Ta den igenom texten och kommentera gärna vad du tycker.

Allt började för några veckor sedan i det förhållandevis lilla personalutrymme som vi har. Vi har allt som oftast ganska trevligt kring detta bord. Kaffedoft. Skratt. Små eller stora arbeten och uppdrag diskuteras. Största delen av våra samtal handlar dock om hur vi beter oss. Vi berättar olika historier om oss själva, jämför oss, ser skillnader och likheter. Alla verkar vara ganska roade av detta. Det ger en form av starkare gruppkänsla (vi lär känna varandra bättre) samtidigt som vi i all försiktighet får ”boosta” oss med lite bekräftelse.
Men så kommer en kommentar. En kommentar som jag hört väldigt många gånger runt bordet, bland mina vänner, av olika personer. En kommentar som alltid dyker upp på de utbildningar eller föreläsningar jag har kring sociala medier…

”alltså, jag fattar inte det här med sociala medier. Vad är det med folk som lägger ut sina statusuppdateringar på Facebook. Det är en massa selfies och matbilder…”

Kommentaren är både helt naturlig, men också väldigt märklig. I min värld ska jag väl kanske tillägga. Den är naturlig av den enkla anledningen att vi ofta kanske inte förstår hur människor beter sig i olika sociala sammanhang. Vi behöver därför fråga och ta reda på fakta innan vi kan förstå andra människors reaktioner, åsikter och beteenden. Å andra sidan är kommentaren märklig eftersom värderingen kring liknande kommentarer som ovan borde (i min värld) bli så mycket mer positiv. Sociala medier har möjliggjort att våra åsikter och liv blivit mer transparenta. Det borde alltså ha blivit enklare för oss att bekräfta, jämföra och värdera andra människor, men det verkar snarare som att reaktionen ibland blir raka motsatsen. För vad är skillnaden mellan socialiseringen i vårt förhållandevis lilla personalutrymme eller om vi hade skapat en ”personalgrupp” på Facebook?
Vad är det som retar oss? Vad är det som gör skillnaden?
Var finns den uppsluppna stämning runt personalbordet? ”Jaså, du tycker så…  Jaha, du tycker om den maten…. Nä, jag gillar inte den sortens träning… Men den boken var ju inte som filmen…

Den uppenbara öppenheten, transparensen  och demokratiseringen som sociala medier harmöjliggjort är svår för många att ta till sig. Det förstår jag och har verklig respekt för. Men för all framtid kommer jag samtidigt att hävda att vi bör bli mer öppna för människors olikheter. Det måste vara okej att publicera matbilder, selfies, husdjursbilder eller statusuppdateringar varannan timme. Det måste få vara okej att själv få välja hur hen tar sig an sociala medier. Det måste få vara okej att uttrycka glädje, sorg, livsöden och tankar kring både privat- och arbetsliv.

Det måste få vara okej att vara sig själv, även på sociala medier…
för vem skulle vi annars vara?

Det finns idag tusen och åter tusen möjligheter att använda sociala medier. Vi har precis avslutat ett val här i Sverige tar partierna utnyttjade sociala medier till en maximal gräns. Företagen försöker med näbbar och klor profilera sig via de sociala medierna. Ungdomar försöker förstå och skapa sig en bild av omvärlden samtidigt som de söker en identitet genom sociala medier. Om jag tittar på mitt eget deltagande så märker jag att det liksom är en tårtbit av det samhälle som jag lever i. Jag deltar i grupper kring skolforskning, idrottsliv, samfällighetsförening, fotboll, it och lärande, grannsamverkan och grupper som klassföräldrar skapat. Mitt liv ”i en lite tårtbit”… Den säger inte allt om mig, men tillräckligt mycket för att jag ska kunna känna nyttan av att ha ett konto på Facebook, Twitter eller Instagram. Nyttan består inte bara av att jag själv får uttrycka mina åsikter kring kreti och pleti, utan även för att andra kan få tycka och skriva sina åsikter till mig. Jag blir helt enkelt en rikare människa. Jag bestämmer också själv vad jag publicerar och inte, precis som alla andra människor. Jag bestämmer också själv vad jag vill läsa och inte. Vi har alla olika syften med det, och därför kan vi heller inte kritisera någon annan för att det råkar vara en oxfilé på uppdateringen en fredagkväll kl 19.00… Vi kan istället kanske bekräfta hen med att säga ”Vad gott”… (om du nu väljer att läsa och besvara den som publicerat).

Grejen är, att det här har våra barn redan upptäckt. De älskar att dela och bli bekräftade.
Why not? De lär sig också att handskas med sociala medier som en väldigt naturlig del av deras vardag. MEN! Det är fortfarande lika viktigt, att vi vuxna stöttar med de grundläggande värderingarna som vi alla ska leva efter, samt det kulturarv som vi alla bär med oss. Det kanske är mer viktigt en någonsin…

CC BY shimelle

CC BY shimelle

Fredrik Reinfeldt myntade ett ”begrepp” under valrörelsen: ”Öppna er hjärtan…” när han pratade om att utveckla och förbättra vår integrationspolitik och ja, vi kanske ska börja med det. Inte bara när det gäller våra nyanlända, utan även öppna upp kring hur vi väljer att använda sociala medier.

Hur gör du?

”Vad bidde det då då?”

Tiden flyger iväg och jag ser i mitt flöde att Digitala Skollyftet börjar runda av sin MOOC.
Jag har också börjat ta del av alla olika ”arbeten” skapats eller omformats under kursen
Jag själv har tagit en konstpaus…  …en bra paus när jag tänker efter. Ibland så är det bra med pauser så att man kan kliva lite åt sidan och betrakta sin egen värld med kritiska ögon. Nu låter det kanske som att det har hänt något väldigt allvarligt, men så är inte fallet. Det blev bara en…

…paus. 🙂

Inriktningen och mitt mål i Digitala Skollyftet var att samverka online kring vår nya ”bebis” i kommunen; Pedagog Östersund. Jag såg framför mig ett nätverk med in- och output som skulle kunna hjälpa till att fylla sidan med innehåll. Lyckligtvis så insåg jag ganska snabbt att det inte skulle gå att förverkliga. Inte på grund av att idén var dålig eller att Pedagog Östersund inte skulle bli en verklighet, utan för att det skulle bli en alldeles för stor uppgift. Det är så väldigt många perspektiv, inriktningar och målgrupper som vi ”internt” behöver identifiera innan vi kan känna att sidan kommer att bli en ”sida för alla”. Nu har ett hårt arbetet lönat sig, Pedagog Östersund kommer att lanseras början av mars och kommer förhoppningsvis bli en fantastisk resurs för pedagogerna i Östersund, men också för övriga verksamma i Sverige. Det återstår en hel del arbete framåt, men det kommer att bli bra, det lovar jag.

”Vad bidde det då då?”
Jo, jag fick ett nytt uppdrag! Till hösten ska vi Östersund arrangera en skolutvecklingskonferens BY AnnaKikasom går under namnet #LUST14. Jag har fått ansvaret att vara projektledare för denna konferens, och ett av mina första uppdrag var att skaffa en samarbetsyta där alla involverade skulle kunna diskutera, få information och utbyta tankar samt idéer. Under julen satt jag och funderade och funderade…  …och funderande (ni ser Balthazar framför er va?)
Och så! Efter att gått igenom typ alla sociala medier bestämde jag mig för att använda Google+. Hm, tänker kanske ni…  …det var väl inte så revolutionerande? Nja, kanske inte, men jag har faktiskt aldrig på allvar intresserat mig för Google+. Det har liksom varit nog med Twitter, Facebook, Instagram, LinkedIn och bloggar. En helt avgörande detalj står faktiskt ”Digitala Skollyftet” för. Jag har genom hela kursen följt de föreläsningar som erbjudits varje vecka. Fantastiska inspiratörer som delat med sig av nya spännande perspektiv kring lärande och digitala verktyg!! Nu var det dock inte just det som var den lilla ”detaljen” som avgjorde mitt eget deltagande i Digitala Skollyftet och som fick mig att byta inriktning. Det var nämligen alla de live-sändningar som skedde på Google Hangout… Jag satt flera gånger och förundrades hur lättsamt det var att delta och sända via Hangout. Jag har flera gånger tidigare suttit med på olika möte via Skype (vilket också är ett fantastiskt verktyg), men aldrig via en Hangout.

Så sagt och gjort. Jag började kolla av vilka funktioner som fanns i Google+ och hittade genast ”Grupp” funktionen. Där kan man informera om det senaste som hänt i projektet, dela med sig av dokument, länka till andra sidor, lägga upp presentationer eller bilder och självfallet strukturera upp detta i kategorier. Gruppen är nu igång sedan några veckor och jag håller fortfarande på att lära mig, men det känns verkligen jättebra att använda denna plattform som samarbetsyta. Jag upptäcker nya funktioner och samarbetsvinster varje vecka, men det gäller verkligen att hålla fokus på vad som kommer att fungera  effektivt, risken finns att man använder funktioner som inte gör någon nytta, typ att ”vi ser inte skogen för alla träden är ivägen”.

Så. Lite sent påkommet. Du/ni som  har erfarenhet av Google+ och grupper; Vad bör jag tänka på och hur använder man den funktionen bäst? Du som arbetat med Hangout, vad tycker du att jag bör tänka på. Vilka möjlighet finns?

Jag har också ett litet problem om jag nu ska kunna få min ”badge”. Gruppen är privat än så länge, detta för att det pågår ett intensivt arbete med föreläsare, arvoden och liknande. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det…   … det är ju svårt att ge och  få feedback om man inte kan få åtkomst till gruppen på Google+. Hur tänker du?

Digital delaktighet

Igår kom jag in det jag själv kallar för ”twitter-flow”. Det inträffar med jämna mellanrum beroende på hur aktiv jag själv naturligtvis är.
Jag önskar att jag på riktigt skulle kunna förklara vad det är för något. Oftast så börjar det med att jag själv delar med mig av mina egna tankar och funderingar som jag under en kortare eller längre tid gått och burit på. Det som händer då är att flera personer börjar att ställa frågor eller bli nyfiken på varför jag tänkt på det sättet. Eller helt enkelt bara peppar en att gå vidare med mina funderingar. Många kanske skulle kunna säga att det handlar om ett bekräftelsebehov, i den meningen att få bekräftelse på att jag ändå är värd något, att jag gör ett bra jobb och tänker rätt. Och ja, det skulle kunna handla om det…  …men ändå inte.

Det handlade kanske från början om det, och (gudbevars) några gånger vill man faktiskt få bekräftelse, men oftast så handlar det om något mer, något djupare. Mitt i gårdagens ”twitter-flow” kom så ett tweet som på ett sätt förklarar det jag vill få fram:

Skärmavbild 2013-11-28 kl. 10.37.27

 

Anna Kaya sätter ord på det jag kallar för ”twitter-flow”; att vi kan och har möjligheten att nätverka och lära av och med varandra över tid och rum.
Det handlar också om att känna en delaktighet, och i detta fall en digital delaktighet. Att få pröva sina idéer hos någon annan, att få andras perspektiv, besvara olika frågeställningar och att på så sätt utveckla sitt eget lärande.
I de utbildningar som jag har kring sociala medier, så nämner jag just Twitter. Pedagogerna får skapa ett konto och pröva de olika funktionerna. Vi pratar om hur man skulle kunna använda Twitter i lärandet, men kanske framför allt om hur pedagogen själv skulle kunna använda Twitter som ett utvidgat kollegium. De allra flesta prövar gladeligen på verktyget, en del gör det inte och så ska det naturligtvis vara. Det passar inte alla. Det som dock får mig att fundera är ansvaret som vi inom skolan har angående att vara digitalt delaktiga. En ”vild gissning” är att den digitala delaktigheten inte kommer att minska, utan snarare att öka. De sociala medierna kommer fortsätta att finnas kvar och utvecklas. Vi som arbetar inom skolan måste se upp här. Exkluderingen ligger farligt nära, vi kan redan idag se att många står utanför den digitala världen, antingen för att möjligheterna inte finns eller för att vi helt enkelt väljer bort det.
Skolan kan inte välja bort det, eller för den delen göra värderingen att det här med sociala medier endast är till för ett bekräftelse behov. Skolan har ansvaret för att varje elev efter genomgången grundskola ”kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande…” (Lgr 11 Övergripande mål och riktlinjer). Tydligare än så kan det nog inte bli. När vi tar detta ansvar så kommer också den digitala delaktigheten att finnas där, framför allt när det gäller de sociala medierna.

Brit Stakston har alldeles nyligen skrivit ett läsvärt blogginlägg om digital delaktighet. Ta gärna några minuter och läs igenom det. Bli delaktig.
Om delaktighet i samhället skapas via nätet – vad blir ditt ansvar?