Kategoriarkiv: Forskning

Vart är vi på väg?

Den frågan kan man kanske ställa sig några gånger…

Ibland kanske vi har svaret, ibland inte. Det som ändå händer när man ställer sig frågan är att saker och ting avgränsas och förenas. Fokusering kan det kanske kallas.
Ni som av någon anledning följt och läst mina tidigare inlägg förstår att många av mina uppdrag handlar om att digitalisera skolan. Det är ett oerhört spännande område att utveckla, men jag upplever också att det är enormt spretigt och svårstrukturerat.

Varför?

Tyvärr har jag inte svaret på det idag. Det är många parametrar som spelar in och det finns nog heller inte ett enda svar.
Men det är också då jag återkommer till frågan – Vart är vi på väg?
Om vi ställer oss frågan ur olika perspektiv, så kan vi möjligen också se svaret ganska snabbt.
Svaret behöver dock inte vara lösningen, utan svaret kan vara att vi behöver arbeta och utveckla perspektivet eller området.
De senaste veckorna tycker jag mig skönja en välkommen inrikting vad gäller den vetenskapliga grunden och digitaliseringen i skolan. Det kommer avhandlingar och rapporter kring specifika saker som vi verkligen behöver ta till oss. Vi vet alla, som är någorlunda insatt i effekterna av att digitalisera skolan, att motivation, kommunikation och en ökad lust att lära är tre stycken positiva effekter vid införandet av teknik i skolan, naturligtvis med ett pedagogiskt syfte och mål i fokus, men det som kommer nu är liksom av en annan art.

Det är speciellt två stycken avhandlingar som fastnat i minnet. Den ena är Anna Åkerfeldts (Stockholm universitet) avhandling ”Didaktisk design med digitala resurser”. Avhandlingen handlar om hur digitala resurser, som bland annat datorer, används som redskap för kunskapande i skolan. Dessa redskap påverkar såväl lärares undervisning som elevers lärande på olika sätt. Det som kanske var mest intressant är hennes jämförande studie av elever som skrev med papper och penna och elever som skrev digitalt (ordbehandlare). Här fanns en tydlig skillnad i hur eleverna går tillväga i skrivandet. Så här sa Anna själv om resultatet i tidningen Skolvärlden:
” Skrivandet förändras beroende på vilka resurser man använder. Det är inget förvånande egentligen; använder man en ordbehandlare har man större möjlighet att editera och experimentera med sin text än om man skriver med papper och penna. Man kan hoppa friare mellan frågorna, kanske låta bli att avsluta en mening för att hoppa till nästa fråga som bättre kopplar till det man associerar till och tänker på just då. Man skissar på sin text mer. När jag tittat på de elever som använder papper och penna så verkar det som att de tänker ut hela meningar i huvudet som de sedan skriver ner”
Hurvida kvaliteten förändras är inte undersökt, men att skrivprocessen förändras står helt klart menar Anna Åkerfeldt.
Det som direkt blir ganska problematiskt, och som uppmärksammats tidigare är att eleverna idag får möjligheter att använda, visa och skapa med hjälp av digital teknik i det vardagliga arbetet, men att tekniken (eller de som skapas med hjälp av tekniken) inte tas med i bedömningen av elevernas kunskap, varken vid ett provtillfälle eller när det handlar om att bedöma en film eller digital presentation. Den formativa bedömningen blir naturligtvis väldigt viktig, men precis lika viktigt blir att väva in de digitala verktygen så att vi kan bedöma både formgivit och summativt.

Den andra avhandlingen kom för bara några dagar sedan och är skriven av Maria Rasmusson på Mittuniversitetet. Den handlar om att läsförståelsen av digitala texter skiljer sig från traditionella tryckta texter. Maria Rasmussons avhandling visar att eleverna behöver utveckla nya, eller andra förmågor, för att läsa digital text. En av förklaringarna kan ligga i att datorspelande skulle kunna främja läsförståelsen i digital text. Förklaringen kommer ifrån att det finns vissa skillnader mellan könen. Pojkar klarar av att läsa en digital text bättre än flickorna och några av förmågorna handlar då om en visuell-spatial förmåga samt en tolkningsförmåga som tränas i samband med datorspelande. Maria menar vidare att det krävs mera av en elev att läsa en digital text än en analog. Detta beror främst på att en digital text innehåller så mycket mer information i forma av bilder, hyperlänkar, ljud och videos. Dessutom blandar en digital läsare genrer eftersom de ”bara” ligger ett klick bort.

De båda avhandlingar visar sammanfattningsvis att vi behöver forska mer om vad tekniken gör med oss. Tekniken kommer inte att försvinna, utan tvärtom öka. Det innebär då att vi måste undersöka våra kunskapstraditioner och ställa dem i ljuset så att de förändras för att passa in i en digital ålder. Jag hoppas personligen på att fler forskare ”ger sig på” fler av liknande frågeställningar kring huruvida traditionell och digital inlärning och kunskapande sker.
Och kanske, kanske vet vi då vart vi är på väg.

 

Här kan du läsa ommer om Anna Åkerfeldts avhandling: Didaktisk design med digitala resurser

Här kan du läsare om Maria Rasmussons avhandling: Det digitala läsandet

 

I gränslandet

”They say times changes things, but you actually have to change them yourselves”
(Andy Warhol)

Under några år har jag fått möjligheten att delta i olika förändringsprocesser som vält omkull rådande regler, förhållningssätt och attityder. Processerna har ofta handlat om att utveckla arbetet kring att använda digitala verktyg i skolan eller förskolan. Det kanske inte är så märkvärdigt i sig. Den digitala teknikutvecklingen har ett oerhört tempo och det är inte alltid så lätt att hänga med.

Public domain by DARPA

Public domain by DARPA.

Trots att det ibland kan det kännas som att tekniken lätt tar överhand och att vi inte har kontroll, så är det ett tag sedan vi hade en sån där riktig ”boom”. Den senaste ”boomen” var i slutet av 1990 – talet då Internet, webben och bredbandsgenerationen började utvecklas i en rasande fart. Vi vet hur resten av historien avlöpt. Mobiler och pekskärmar blev en ”mini-boom”, eller rättare sagt många ”mini-boomar”, men egentligen skedde det inte så mycket i början av den eran. Det vi nu står inför är dock en ”boom” med stort B

Big data.

För en tid sedan kom boken ”Big data: A revolution that will transform the way we live, work and think” ( Viktor Mayer-Schönberger och Kenneth Cukier) som på ett väldigt tydligt sätt förklarade vad det handlar om. Även Vetenskapens värld sände en amerikansk dokumentär för någon månad sedan på samma tema.
Big data handlar om insamlande av data. Du och jag som använder dagens teknik lämnar spår, överallt där vi rör oss. Den här informationen samlas in av  de största företagen som vi väl känner till; Google, Facebook, Twitter, LinkedIn, Amazon med flera, och det handlar om stora mängder data, väldigt stora…
Glöm heller inte bort den ”övervakning” som finns runt om oss i samhället i form av kameror, sensorer i bilar, hus och maskiner. Eller när vi pratar i telefon, handlar på nätet eller lämnar in en travkupong…

Men vad gör de stora företagen med alla data?

Låt mig ta ett exempel som jag läste om i en artikel i SvD.
Big data handlar om att hitta mönster i den monstruösa mängd data som vi lämnar efter oss. Dessa mönster bildar statistiska samband. Ett exempel på detta är något som heter Google Flu Trends. Varje timme gör vi runt 45 miljoner sökningar… …massor av statistik tycker Google. Så vad gör dom? Jo, de jämför antalet sökord med influensastatistik och därigenom kan förutspå när influensan slår till, innan du själv vet om det.
Det här är bara ett av många innovativa sätt där vi kan nyttja Big data, framförallt inom viktiga samhällsfunktioner. Det finns dock röster som höjs kring att vi är på väg mot att utveckla samhället där de stora företagen vet alltför mycket om våra vardagsvaror. Till slut måste vi kanske diskutera integritet och hur vår privata sfär ska värderas.
Vi måste dock komma ihåg att det handlar om ren och skär statistik. Ibland har Google missat i att förutspå influensatiderna pågrund av missriktad data. Statistiken kan (än så länge) bara läsa av vad det gör med oss, inte vad som orsakat det.
Big data hjälper oss redan idag, och de allra flesta av oss som laddar ned program och appar som speglar våra vardagsvanor samt förutspår saker vi ska göra är ganska nöjda med det. Det gör oss effektiva. Vi tycker att det är smidigt.

Om utvecklingen går i den riktning som de allra flesta ”framtidsförståsigpåare” säger, så kommer det att ske mycket kring Big data de närmaste åren, framförallt inom sjukvård- och hälsa. Vi har redan ”hobby-varianter” med alla interaktiva tränings-appar samt Apples nya ”Hälsa-app” (i kombination med iWatch). Google håller å sin sida på att utveckla sensorer som kan sättas på kroppen för att sända ut signaler kring hur vi mår och vad vi bör göra för att må bättre. Redan idag finns en lins för ögat som kan mäta hälsan hos diabetiker, där en liten led-lampa blinkar i ögat när det är dags att äta en macka eller banan…
Företag och myndigheter som arbetar med energi och klimat är heller inte sena med att visa sig intresserade av Big data, då allt fler kräver mätningar i realtid för att bli så energieffektiva som

Googles ROBO car - från artikel i New York Times

Googles ROBO car – från artikel i New York Times

möjligt. För att inte tala om förarlösa Google-bilar…
Det behövs inte någon raketforskning för att räkna ut de positiva effekterna. Cancerforskning, miljö-och klimatforskning och vård-och hälsa kommer hitta innovationer som gör det möjligt att förebygga eller till och med utrota farsoter som pinat oss under lång tid. Vad som finns bortom det lämnar vi just nu till den egna fantasin, med signalen att det idag kanske inte handlar om fantasier längre.

Så.
Nej, det kommer inte att ta slut, och vi måste fortsätta lära oss att förhålla oss till den nya tekniken. De exempel jag har nämnt i det här inlägget är endast leksaker med vad de stora företagen tänker sig nyttja i framtiden.
Frågan är hur du och jag är med och påverkar detta?
Hur förhåller vi oss till detta inom lärande och skola?
Hur förbereder vi våra barn på det här?

Frågorna är spännande och utmanande. Svaren (vem har dom?) kommer inte bara välta omkull rådande regler, förhållningssätt och attityder, det kommer skapa helt nya.

 

 

Och sen då?

Igår kom en förskolechef in till oss. Hon ville tacka för dagarna på #lust14.
Hennes personal bubblade av saker de fått höra under föreläsningarna. Otroligt härligt att höra efter att ha jobbat med arrangemanget under nästan ett år.

Men.

Nu har vi gjort halva resan…
Den andra hälften handlar om att ta hand om det som hände under #lust14
Nu börjar det egentliga arbetet! Vilka upplevelser, kunskaper och tankar fick du? Hur stämmer de in kring det syfte ni hade med dagen? Hur kan vi bära med oss all inspiration till det vardagliga arbetet så att det verkligen gör skillnad? Behöver vi stöd för att utveckla det vi fokuserade på?

BY SA Howard Lake

BY SA Howard Lake

Mycket att arbetet handlar om att reflektera över ovanstående. Bedöma vilken effekt det skulle kunna ha på den förskola/skola du arbetar på. Fokusera på det som verkligen gör skillnad.
Och det här gör man inte på en kafferast…
Utmaningen i detta heter tid. Vi vet alla att tiden är lite begränsad (än så länge) för såna här aktiviteter, men den är såååå viktig. Naturligtvis är det din chef som måste skapa förutsättningarna för detta. Men det finns lite saker som du kan göra själv, för att senare kunna samla ihop en helhetsbild tillsammans med andra.

  • Reflektera öppet!
    Dela dina tankar och reflektioner helt öppet.  Använd gärna sociala medier (blogg, Facebook, twitter eller liknande). Det finns både tidsvinster och ett mervärde i att reflektera öppet. Tidsvinsten består i att du dokumenterar samtidigt som andra får en möjlighet att läsa det du har blivit inspirerad av, och då också kan jämföra sina egna erfarenheter. När man till slut (?) kommer till personalmötet eller arbetslagsplaneringen är tankarna liksom redan igång. Startfasen är redan inledd. Dessutom så kommer du få andra tankar, åsikter och reflektioner från andra som kanske kommenterar det du skrivit. En tredje anledning till att reflektera öppet är att du lära andra pedagoger. Dina erfarenheter kommer kunna inspirera andra.
  • Fördjupa dina nyvunna eller bekräftade kunskaper
    Under #lust14 skrapade vi på ytan. Föreläsarna hade en timme på sig att förmedla sin forskning eller erfarenhet. Det är som att be föreläsarna att hitta det vackraste sandkornet i Sahara… Okej. Lite överdrivet kanske, men många av våra föreläsare har forskat eller varit verksamma inom sitt område under väldigt lång tid, kanske t.om ett helt yrkesliv. Att på en timme försöka förmedla denna kunskap är ju naturligtvis en omöjlighet. Men det var heller inte uppdraget som föreläsarna hade. De hade uppdraget att inspirera. Resten av arbetet lämnar vi till dig, dina kollegor, din chef och den organisation du tillhör.
    Hur gör man då?
    Helen Timperley skriver så här om det professionella  lärandets inneboende kraft:
    ”När en lärare inte förstår teorin bakom en strategi fullt ut blir dessa anpassningar troligtvis oförenliga med den teori som ligger till grund för dem, och därmed mindre effektiva” Vi måste alltså fullt ut försöka oss på att fördjupa oss kring de som förmedlades på föreläsningarna. Det är inte förrän då det praktiska arbetet kommer att göra skillnad, där teori och praktik är sammanlänkande.
    Hur kan man fördjupa och utveckla kunskap?
    Ja, dels måste vi läsa och lyssna vidare på ”experten”. Ta gärna kontakt med föreläsaren via mail. Många av föreläsarna är aktiva på sociala medier i form av twitter eller Facebook. De kommer mer än gärna att diskutera innehållet tillsammans med dig/er. Sen kommer det allra viktigaste, nämligen att ”konstruera kunskap i ett socialt sammanhang”. Timeprley tar upp den aspekten som en mycket viktigt del i att utveckla kunskap på djupet: ” I alla situationer där man åstadkom betydande förbättringar av elevresultaten hade lärare fått möjlighet att diskutera viktiga ideér inom någon slags professionell praktikgemenskap. Förändring var inte en fråga enbart för individuell reflektion” Det här gör att du och dina kollegor får ”kontroll över lärandeprocessen (Timperley) där tolkningar, åsikter och ideér diskuteras och ger form åt sitt lärande.
  • Besök varandra.
    Nästan alla var där under #lust14.  Försök att göra studiebesök hos varandra. Om tiden är knapp, besök ett annat arbetslag på skolan eller förskolan. Observera. Lyssna. Jämför varandra åsikter.
  • Vad blir nästa steg?
    Låt det ta tid, men titta alltid framåt!
    För att återigen citera Helen Timperley: ” Lärande är inte något man ägnar sig åt vi ett enskilt tillfälle, utan sannare en förändringsprocess som man delta i över tid.” Att prata om och fördjupa sig i de kunskaper du fick under #lust14 måste ske vid många olika tillfällen. Hoppa inte på nästa konferens eller fortbildning om det inte rör det ämne som är aktuellt. Fokusera istället på det kollegiala lärandet samt kompetensutbildningar som ligger lite längre fram i tiden. Vi kommer alltid behöva få mer input och inspiration, men det gäller att skynda långsamt.

 

Glödlampan

Glödlampan har länge fungerat som en metafor för goda idéer och aha-upplevelser. Den fungerar fortfarande som en metafor, kanske mer än någonsin för mig personligen. Ibland kan jag nästan känna värmen från den heta glödlampan. Nästan ta på den.

För…   … det är bara att inse. Jag kommer aldrig att bli fullärd, aldrig någonsin, och det är en väldigt trivsam känsla. Om det skulle vara så att jag skulle känna en känsla av att vara fullärd, så är det bara en signal till mig att nu är det dags att byta spår, att ta en annan väg.
För några veckor sedan så valde jag, för mig, en ganska okänd väg. Jag själv, mina tre medarbetare i Utvecklingsgruppen samt våra tre nyligen utsedda förstelärare ska under våren delta i en coachutbildning. Meningen är att vi ska kunna använda coachingen som ett verktyg i skolutvecklingsarbetet, för att stötta och hjälpa i förändringsprocesser, för att komma till handling och för att utveckla den enskilda individen.
Det första tillfället handlade väldigt mycket om att sätta sig in i coachingens kännetecken och den systematik som genomsyrar förhållningssättet. Det var väldigt mycket intryck, upplevelser och information och hjärnan gick på högvarv några dagar. Men det var också fantastiskt kul. sen tog ”vardagen” åter sitt grepp och coachtankarna fick vila en stund.

Men. Helt plötsligt så dök den där glödlampan upp!! Jag fick helt oväntat en aha-upplevelse kring coachutbildningen och Helen Timperleys teorier om det professionella lärandet. Det stämmer ju.Det är ju kristallklart! Naturligtvis!
Definitionen som coachingen utgår ifrån är att den är samarbetande, anpassad, lösningsfokuserad samt innehåller en systematisk kommunikationsprocess. Om man jämför denna utgångspunkt med Helen Timperleys teorier om det professionella lärandet så ser man direkt samband mellan dessa två saker. Timperleys teorier tar sin utgångspunkt i att läraren måste ta reda på vad som är elevens behov. Om man inte identifierar dessa behov så kommer det inte ske en utveckling, dessutom måste de identifiera vad de själva behöver lära sig. Redan här finns stora likheter med coachingens förhållningssätt. Vidare så karaktäriseras både coachingen och Timperleys teorier kring ord som engagemang, insikt, metakognitivt lärande, medvetenhet och ansvarskänsla.
Coachingen handlar på ett övergripande plan om att hitta nya lösningar och att ansvaret ligger hos den som blir coachad, det vill säga coachen hjälper personen att komma till insikt och medvetandegöra dilemman, problem eller andra föreställningar. Detta kan cooachen göra genom att lyssna, fråga samt vidga eller förminska ”bilder” som personen har. Och då är det dags för glödlampan igen… Så här skriver Timperley:
”Lärare – i likhet med människor i allmänhet – kan förväntas förkasta nya idéer som står i konflikt med deras rådande uppfattningar, åtminstone inledningsvis. Om inte dessa uppfattningar används som en del av det professionella lärandet är det med andra ord stor risk att lärarna förkastar nya strategier och anser dem orealistiska och opassande för sin speciella undervisningskontext. På samma sätt riskerar de att förkasta nytt innehåll som irrelevant.
Lärares rådande uppfattningar måste därmed tas i anspråk. Det ställer krav på en inledande diskussion om hur dessa tankar skiljer sig från det nya som förespråkas och den inverkan som de nya tillvägagångssätten kan få på deras elever. Om lärarna inte kan övertygas om att ett nytt arbetssätt är värdefullt och känna sig säkra på stöd om de prövar och i bästa fall implementerar det, så är det inte troligt att lärarna använder sig av det – åtminstone inte utan stark press ovanifrån. ”

Här tror jag att coachingen verkligen kommer fungera som ett utmärkt verktyg i att lyssna på lärarna, lyssna på forskningen, medevetandegöra deras egna föreställningar, identifiera både sina egna men framförallt elevernas behov. Den systematiska process som coachingen inriktar sig på kommer underlätta utvecklingen inom lärandet. Vad är problemet här och nu? Finns det alternativa sätt att se och förstå det på? Vi får liksom tag på vad det egentligen handlar om.

Jag har bara tagit de första stapplande sägen inom coachingen. Men att få pusselbitarna att falla på plats är så kul och ger en enorm energi. Man får insikt…  Jag läste i litteraturböckerna för coachutbildingen och enligt flertalet forskare (Ratey, Schwartz m.fl) så får hjärna plötsligt en förhöjd aktivitet precis innan individen kommer till insikt. Är det det som kallas för glödlampan?