Kategoriarkiv: Osorterat

Jag längtar tillbaka…

Ibland slår det till med full kraft. Längtan till klassrummet. Känslan när man en måndagsmorgon kommer till skolan och möter ett barn i korridoren som stolt vill visa upp en teckning. Eller när jag satt bredvid 6-åringen och lyssnade på de första stapplande stegen i läsandets ädla konst. Eller när jag märkte effekten av hur trygg hen blev av att använda seriesamtal inför jobbiga situationer. Känslan av utveckling, förståelse och glädje.
Den känslan kan ibland försvinna i mitt ”nya” arbete. Jag kan fortfarande förnimma känslan. Jag kan till och med uppleva den bland alla möten, projektplaneringar och strategiska tankar, men den blir inte lika påtagligt och ”levande” som bland barnen.

Under #lust14 kom den här känslan åter med full kraft, framförallt när jag satt mig ner (för en gångs skull under dessa dagar..) för att lyssna på Anna Kaya. Hon kom upp till #lust14 för att berätta om hur hon arbetar med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända. Det märktes bland besökarna att hennes inspirerande föreläsning var helt nödvändig. Det är väldigt många pedagoger som idag står lite villrådiga inför nya utmaningar. Varje månad så kommer det nya människor till vår kommun. Människor som kanske bär med sig saker som vi aldrig har behövt ta ställning till tidigare. Människor med ett helt annat språk. Människor med en annan kultur. Naturligtvis så skapar detta funderingar hos pedagogen som ska undervisa nyanlända, men det är också där som Anna Kaya på ett  väldigt tydligt sätt målar upp en bild och ett förhållningssätt som skulle kunna göra att vi kommer runt, eller över utmaningen. Hos mig fastande ”bilden” kring hennes resonemang i att ha ett tillåtande klimat.
”Det måste finnas en förståelse och acceptans i gruppen för att alla inte förstår hela tiden och att man väntar in varandra och att man har ett tillåtande klimat i att förklara för varandra eller att man låter elever återberätta det jag har förklarat, för att ge andra en chans till att förstå det”
(Lärare som undervisar nyanlända. Mer information: Anna Kayas kandidatsuppsats )

Visst är det vackert.

För mig blir det ett förhållningssätt som kan fungera för alla elever, för alla vuxna. Men jag tycker att det är extra viktigt att vi har detta tillåtande klimat när vi bemöter de nyanlända eleverna. Inte bara för att det är vackert, utan för att det är inkluderande och att vi kan använda flera sätt att möta och undervisa eleverna på. Anna Kaya pratar här om  att använda elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter  som en väg in i ett nytt lärande och på så bli läranderesurser för varandra.

Förhållningssättet genomsyrar hela föreläsningen och när Anna Kaya ger exempel på hur elever arbetat med att studera texter inom den argumenterande texttypen så förnimmer jag den där känslan igen…
I exemplet får eleverna prata om texten. Vad tycker vi om texten? Vilket är syftet? Fokus ligger på att alla elever är aktiva och att talutrymmet är stort. Eleverna arbetar i par, både när man analyserar texter, men också när de ska skriva själv. På så sätt ”måste” de använda språket och utmana varandra i det.
Jag får en känsla av lekfullhet i kroppen när jag lyssnar på Anna Kayas beskrivande exempel. Men jag förstår också att det här är svårt, mycket svårt. Anna Kaya visar dock på olika modeller (Cirkelmodellen) som jag tror att många pedagoger tog till sig. Modellen bygger upp kunskapen bit för bit, framförallt genom interaktion med varandra, för att slutligen landa i att eleven skriver en individuell text som mest troligt kommer vara rikare på kunskap och innehåll än innan, mycket pågrund av ett tillåtande klimat, stort talutrymme och interaktion. Och då kommer den lekfulla känslan tillbaka.

Tack Anna Kaya för att du kom och delade med dig!

Rekapitulation

CC BY whologwhy

CC BY whologwhy

Ja. Det kanske är dags för det. Rekapitulation. Läsåret är sedan några veckor tillbaka lagd till handlingarna, betyg och omdömen utdelade, lärarna har gått på ledighet, fritidshemmen kan sätta ”guldkant” på sin verksamhet och tempot på förskolan saktar ned.
Det är nyttigt att stanna upp, sammanfatta, utvärdera och samla ihop. Men det finns ingen nytta i att göra detta om det inte finns ett lärande i det. Många gånger så har jag suttit med utvärderingar och redovisningar där man rabblat upp allt som gjorts och inte gjordes. Man dokumenterade minutiöst för att på något sätt ”bevisa” att saker och ting verkligen blivit gjorda. Men vad lärde jag mig?
Svaret på den frågan skulle kunna vara; ingenting. Därför det var så jag upplevde dessa stunder, det var också så kollegiet pratade, att ”ok, låt oss få det här gjort nu…”  Men så enkelt är det inte. Det är klart jag och mina kollegor har lärt oss massor av saker. För, det är precis det jag vill komma åt. Att vi alltid lär oss. Man är aldrig fullärd. Jag tror att vi vuxna allt som oftast glömmer bort det.

Eleverna som nu har fått det efterlängtade sommarlovet slutar inte att lära bara för att de får ligga tre timmar till i sängen på morgonen. Jag tänker att för många så är det kanske snarare tvärtom, att det är nu ett verkligt lärande sker. De kunskaper de lärt sig under året, de erfarenheter som de skaffat sig gör att de nu kan anta nya utmaningar och lära sig nya saker.
De nya lärdomarna kommer de att ta med sig in i skolan när det är dags för ännu ett läsår och där någonstans sluts cirkeln… Den här cirkeln måste vi dessutom addera till att vi nog inte har en aning om vad vi behöver lära oss för att kunna fungera i ett framtida samhälle. Det är också då vi inser hur komplext lärande är och hur flexibel och mångfacetterad en skola måste vara. Under ständig förändring.

Då är det viktigt att stanna upp ibland. Värdera. Bedöma. Välja bland alternativ. Se möjligheter och hinder.

Om jag tittar inåt, på vår egna verksamhet, så har det varit si och så med att stanna upp och lyssna. Det är en generellt sätt en stor utmaning för oss alla inom skolverksamhet. Men det betyder INTE att de saker som vi utfört och de uppdrag som vi slutfört inte har varit bra, men de kan bli bättre. Det kan alltid bli lite bättre.

Under nästa läsår kommer det att ske stora saker för väldigt många. ”En till en” satsning i hela kommunen, utvecklingsarbete kring nyanlända, analysarbete, ny lärplattform, en stor skolutvecklingskonferens, fortsatt kompetensutbildning kring att arbeta med digitala verktyg, forskningsprojekt etc. etc……
De tankar jag får är att det kvantitativt är väldigt stora uppdrag och projekt vi står inför. Men blir det kvalité? Har vi stannat upp och lyssnat? Har vi valt den vägen som innebär flest möjligheter? Blir det ett lärande? Gör det skillnad för eleven?

Under det gångna året har PISA resultaten diskuterats flitigt och en kaotiskt bild av den svenska skolan har målats upp. En kvinna som verkligen försökt att nyansera debatten och tänka lite annorlunda är Ingela Netz (rektor på Igelsta grundskola). Hon har skrivit en bloggserie i fem akter som jag tycker är väl värda att ägna lite tid åt Hon skriver b.la så här om att mäta elevernas kunskaper:

”Att vi ska använda mätandet av elevers kunskaper som underlag för regelbunden reflektion och utvärdering av vår undervisning. Och därefter ska vi förändra, utveckla, organisera oss för att skruva upp effekten av undervisningen.
Vi ska mäta lärandet! ”

Citatet är en sammanslagning mellan Hattie och Timperley och beskriver så väl vårt uppdrag och det vi ska ha fokus på.
Och nej, det är inte lätt, det är snarare väldigt svårt och komplext. Men om vi alla kan anta detta förhållningssätt så tror jag att vi kommer en bra bit på väg.

Trevlig sommar på Dig!

//Mathias