Kategoriarkiv: Pedagogisk dokumetation

Och sen då?

Igår kom en förskolechef in till oss. Hon ville tacka för dagarna på #lust14.
Hennes personal bubblade av saker de fått höra under föreläsningarna. Otroligt härligt att höra efter att ha jobbat med arrangemanget under nästan ett år.

Men.

Nu har vi gjort halva resan…
Den andra hälften handlar om att ta hand om det som hände under #lust14
Nu börjar det egentliga arbetet! Vilka upplevelser, kunskaper och tankar fick du? Hur stämmer de in kring det syfte ni hade med dagen? Hur kan vi bära med oss all inspiration till det vardagliga arbetet så att det verkligen gör skillnad? Behöver vi stöd för att utveckla det vi fokuserade på?

BY SA Howard Lake

BY SA Howard Lake

Mycket att arbetet handlar om att reflektera över ovanstående. Bedöma vilken effekt det skulle kunna ha på den förskola/skola du arbetar på. Fokusera på det som verkligen gör skillnad.
Och det här gör man inte på en kafferast…
Utmaningen i detta heter tid. Vi vet alla att tiden är lite begränsad (än så länge) för såna här aktiviteter, men den är såååå viktig. Naturligtvis är det din chef som måste skapa förutsättningarna för detta. Men det finns lite saker som du kan göra själv, för att senare kunna samla ihop en helhetsbild tillsammans med andra.

  • Reflektera öppet!
    Dela dina tankar och reflektioner helt öppet.  Använd gärna sociala medier (blogg, Facebook, twitter eller liknande). Det finns både tidsvinster och ett mervärde i att reflektera öppet. Tidsvinsten består i att du dokumenterar samtidigt som andra får en möjlighet att läsa det du har blivit inspirerad av, och då också kan jämföra sina egna erfarenheter. När man till slut (?) kommer till personalmötet eller arbetslagsplaneringen är tankarna liksom redan igång. Startfasen är redan inledd. Dessutom så kommer du få andra tankar, åsikter och reflektioner från andra som kanske kommenterar det du skrivit. En tredje anledning till att reflektera öppet är att du lära andra pedagoger. Dina erfarenheter kommer kunna inspirera andra.
  • Fördjupa dina nyvunna eller bekräftade kunskaper
    Under #lust14 skrapade vi på ytan. Föreläsarna hade en timme på sig att förmedla sin forskning eller erfarenhet. Det är som att be föreläsarna att hitta det vackraste sandkornet i Sahara… Okej. Lite överdrivet kanske, men många av våra föreläsare har forskat eller varit verksamma inom sitt område under väldigt lång tid, kanske t.om ett helt yrkesliv. Att på en timme försöka förmedla denna kunskap är ju naturligtvis en omöjlighet. Men det var heller inte uppdraget som föreläsarna hade. De hade uppdraget att inspirera. Resten av arbetet lämnar vi till dig, dina kollegor, din chef och den organisation du tillhör.
    Hur gör man då?
    Helen Timperley skriver så här om det professionella  lärandets inneboende kraft:
    ”När en lärare inte förstår teorin bakom en strategi fullt ut blir dessa anpassningar troligtvis oförenliga med den teori som ligger till grund för dem, och därmed mindre effektiva” Vi måste alltså fullt ut försöka oss på att fördjupa oss kring de som förmedlades på föreläsningarna. Det är inte förrän då det praktiska arbetet kommer att göra skillnad, där teori och praktik är sammanlänkande.
    Hur kan man fördjupa och utveckla kunskap?
    Ja, dels måste vi läsa och lyssna vidare på ”experten”. Ta gärna kontakt med föreläsaren via mail. Många av föreläsarna är aktiva på sociala medier i form av twitter eller Facebook. De kommer mer än gärna att diskutera innehållet tillsammans med dig/er. Sen kommer det allra viktigaste, nämligen att ”konstruera kunskap i ett socialt sammanhang”. Timeprley tar upp den aspekten som en mycket viktigt del i att utveckla kunskap på djupet: ” I alla situationer där man åstadkom betydande förbättringar av elevresultaten hade lärare fått möjlighet att diskutera viktiga ideér inom någon slags professionell praktikgemenskap. Förändring var inte en fråga enbart för individuell reflektion” Det här gör att du och dina kollegor får ”kontroll över lärandeprocessen (Timperley) där tolkningar, åsikter och ideér diskuteras och ger form åt sitt lärande.
  • Besök varandra.
    Nästan alla var där under #lust14.  Försök att göra studiebesök hos varandra. Om tiden är knapp, besök ett annat arbetslag på skolan eller förskolan. Observera. Lyssna. Jämför varandra åsikter.
  • Vad blir nästa steg?
    Låt det ta tid, men titta alltid framåt!
    För att återigen citera Helen Timperley: ” Lärande är inte något man ägnar sig åt vi ett enskilt tillfälle, utan sannare en förändringsprocess som man delta i över tid.” Att prata om och fördjupa sig i de kunskaper du fick under #lust14 måste ske vid många olika tillfällen. Hoppa inte på nästa konferens eller fortbildning om det inte rör det ämne som är aktuellt. Fokusera istället på det kollegiala lärandet samt kompetensutbildningar som ligger lite längre fram i tiden. Vi kommer alltid behöva få mer input och inspiration, men det gäller att skynda långsamt.

 

Sagan om Molnet – the precious one…

Mmm.
Rubriken kanske förpliktar en förklaring, fast kanske ändå inte….

CC BY SA theaucitron

CC BY
SA theaucitron

Alla vet ju om det här, i alla fall de som dagligen använder ett digitalt verktyg 2014.

Molnet. Den ultimata lösningen (?) på lagring och åtkomst av media? Kanske är det så. Om fem år vet vi inte om det längre kommer att vara den ultimata lösningen. Då har någon kreativ person kommit på ett annat sätt att handskas med digitala medier. Kanske.
Men tillsvidare så ser alla att det fungerar, det underlättar och det gör både privat- och arbetsliv  lite smidigare att leva och verka i. Inom skolan så använder många pedagoger molntjänster, framförallt efter lärplattornas intåg. Sveriges större städer går ”all-in” inom olika molntjänstavtal och Datainspektionen har fullt sjå med att inspektera för att se att allt går rätt till. Kritiska röster höjs kring att PUL är föråldrad (precis som upphovsrättslagen) och debatter om detta kan vi läsa i tidningarna varje vecka.

Inom skolans väggar blir det en aning förvirrat. Pedagogen, som längtat efter alternativ att lagra bilder, texter och annan media har för länge sen insett att molntjänsten kommer göra arbetslivet en aning lättare, inte bara rent administrativt, utan även (och kanske mest av allt) i lärandet. Så varför blir det sånt liv kring molntjänsterna? Det verkar ju så bra…

Ja, det gäller att skilja på saker och ting. Gör man inte det så blir det stort och ogripbart. Om det blir stort och ogripbart så blir information och fakta en ogenomtränglig sörja som ingen orkar ta sig igenom. Har man inte tillgång till information och fakta så blir man oftast osäker, till och med lite rädd. Vad betyder det här, och vilka konsekvenser blir det?

Pedagogernas arbetsliv består av en hel del administrativt arbete. Blanketter, närvarorapportering, åtgärdsprogram, likabehandling, handlingsplaner är bara några rubriker på vad som passerar en vanlig lärare. Arbetet innebär många gånger hantering av personuppgifter och annan känslig information. En annan del i deras arbetsliv består i att administrativt dokumentera eleverna i form av betyg samt omdömen. (att omdömena sker muntligt betyder nog inte att pedagogerna slutar dokumentera skriftligt) Även här sker en viss hantering av personuppgifter och känslig information. En tredje del av deras arbetsliv är att driva/handleda en pedagogisk verksamhet med eleverna – det vill säga där själva lärandet äger rum. Det handlar då om dokumentation före, under och efter olika lärmoment, det handlar om att föra dialoger och kommunicera, det handlar om att motivera och engagera och det handlar om att föra fram kunskap som eleven kan värdera, processa och förstå. Dessa tre delar bildar tillsammans en helhetsbild runt eleven och kvalitetssäkrar att eleven får det den ska ha. Enligt alla de lagar och styrdokument som finns.
Om vi nu börjar skilja på de tre delar som jag nämnt här ovanför genom att ställa följande fråga till dig… Var skulle molntjänsterna verkligen kunna göra nytta?

*fundera*

Det kanske är en ledande fråga… Men, eftersom vi ska följa personuppgiftlagen så är svaret ganska enkelt. Vi kan omöjligen behandla personuppgifter via molntjänster. Då gör vi ett fel som kan skada eleven och vårdnadshavare. Punkt.

Det vi däremot kan göra, är att använda molntjänsterna i den pedagogiska verksamheten. I undervisningen.
Jamen, hur gör vi med personuppgifterna då. Vi tar ju bilder, filmar och dokumenterar med namn, är inte det personuppgifter?

Exakt! Hur gör vi då? Det är här själva nyckeln till ”the precious one” finns. Vi måste vara helt på det klara med vilket syfte och mål det finns med att dokumentera och publicera på nätet. Vi ska dessutom hela tiden föra en dialog med vårdnadshavare och rektorer. Hela tiden ställa frågor till oss själva. Hur gör vi nu? Vad är det vi ska dokumentera? Varför ska vi dokumentera?
Om vi tar formativ bedömning som ett kort exempel. Du inleder ett arbetsområde, pekar ut målen och de olika vägarna för att nå det. Under arbetsgången ger du feedback och handleder eleven, håller hen på ”rätt” spår för att slutligen presentera arbetet (via webbpublicering eller presentation till kompisar te.x). Behöver du lämna ut eller publicera personuppgifter eller känslig information för detta?
Nej.
Istället kan vi fokusera på den lärandeprocess som eleven befinner sig. Vad behöver eleven få veta? Vilken feedback behöver hen? Vad behöver hen framåt? Att då dokumentera/publicera/fota/filma elevens ansikte, hemförhållanden, e-mail adresser, namn eller annan personlig information blir verkningslöst. Jag tror att vi fortfarande kan känna oss lite främmande för att göra på det här sättet. Men möjligheterna till att utveckla ett sådant arbetssätt, där vi dokumenterar elevens lärandeprocess och inte personen, har definitivt ökat i takt med molntjänsternas intåg.
Dessutom är det ”lättare” för pedagogen att bedöma och samarbeta gör ju inte saken sämre.

 

Lärande på fritidshem

432194779_b216904382_m

CC By Arlo MagicMan

Vilken resa jag är med om.
Inte för att glorifiera mitt arbete, men jag deltar och leder en process på några av kommunens fritidshem där målet är att förbättra kvalitén på fritidshemmen, och det är verkligen en resa. En spännande och rolig resa. Ett utvecklingsarbete som kommer att ta tid.

Att förbättra ett kvalitetsarbete är ingen ”walk in the park”… Framförallt inte när vi kommer till verksamheten på fritidshem. Förutsättningarna är absolut inte de bästa. Stora barngrupper. Nedskärningar på personal. Undermåliga lokaler. Då kan man ju undra, går det att sätta sig ned med ett gäng fritidspedagoger och prata om barns lärande?

Absolut! Det har vi gjort hela hösten. Vi har valt att ”bara” titta barns lärande och utveckling. Vilka mål ska vi arbeta med? Hur kan vi göra dessa gemensamma? Vi har dessutom tittat och samtalat om hur barn lär, och hur vi kan få fatt på vad de lär sig, för att sedan försöka synliggöra detta. Vi har precis lämnat stationen på vår långa resa. Ni vet väl att en förändringsprocess tar ca. 5-7 år? Från en del människor brukar jag höra en liten suck när jag säger det, med all rätt. Det gäller att hålla i, ha kontinuitet, tålamod och ett brinnande engagemang för barns lärande…  Då kanske det blir bra.

Just nu är vi inne i diskussioner om dokumentation. Hur kan vi dokumentera på fritids? Vad ska vi dokumentera? Hur hittar vi tid till att dokumentera och framförallt, VARFÖR ska vi dokumentera. Ordet börjar bli en aning slitet (dokumentera). Det har en negativ klang. Men det vi försöker göra, är att sätta dokumentationsarbetet i ett sammanhang, så att det blir något positivt, något som främjar lärande, något som blir lustfyllt och roligt, något som gör att man kan ta sig till ”nästa level”
Sammanhanget är lika enkelt som svårt. Det handlar om att vi ska dokumentera för att synliggöra ett lärande, barns lärande. Om vi ska stötta och främja barns lärande, så måste vi också hjälpa till med att visa var de befinner sig och vart de ska. Om barnen ska bli medvetna om sitt eget lärande så måste de få återkoppling och det är där dokumentationen kommer in.
Det finns dock en trist syn, eller kanske hellre ett traditionellt tänkande runt att dokumentera och ge återkoppling. ”När ska vi hinna sätta oss ned och skriva ner allt?”, var en fråga som jag direkt fick alldeles nyligen i arbetet med att dokumentera barns lärande. Varför har vi en sådan syn på dokumentation? Vem har sagt att allt måste skrivas ned? Återkoppling kan väl ges direkt, i samtalet – ögonblickligen… Vi gör ju det dagligen, eller hur? Det vi jobbar stenhårt med, är att dokumentera och ge återkoppling kring ett mål eller förmåga. Det är skillnad. Det är kvalitet. Och jag tror att det tar lite mindre med tid än att dokumentera hela verksamheten. Naturligtvis måste vi någon gång sätta oss ned, samla in alla kuliga saker vi gjort, reflektera och diskutera om vi hamnat på rätt spår, dvs återkoppla till oss själva eller det vi idag kallar kollegialt lärande.
Det är inte lätt, det är en resa, men jag tror att vi är på rätt spår. Gäller bara att hålla i…

Timperley och Hattie  (2007) har beskrivit hur återkoppling skulle kunna fungera, deras feed-back, feed-up och feed-forward är alldeles lysande tycker jag, och går alldeles utmärkt att överföra till fritidsverksamheten. Om du vill läsa mer om detta kan du med fördel gå in på Malmö Högskolas sammanfattning, där de även har hänvisning till litteraturen.

När vi kommer till återkoppling, den superviktiga feedbacken, så vill jag passa på att nämna Jessica Sjöbloms utvecklingsblogg på Årstaskolan. Hon, liksom jag är med i #digiskol och delar med sig av bra grejor, något som utvidgar min egen kunskap. Hennes blogg brukar jag ta som ett gott exempel på att återkoppla, och att det hon beskriver också är en form av dokumentation. Hennes senaste inlägg om barns lärande är på pricken likt det jag försöker beskriva. den direkta återkopplingen. Barns omedelbara lärande. Upptäckten av att lära sig. Precis mitt i fritidsverksamheten, mitt i det informella lärandet. Läs gärna hennes (och barnens) utveckling av ”självärderingstrappan” (från kass till vass på Årstaskolan). Det är dokumentation, barnens egna dokumentation. När jag ändå är inne på att tipsa om bra inlägg, så kan ni fortsätta och titta på Lotta Bohlins inlägg om #thebig6. Den sjätte förmågan som grundar allt lärande , enligt mig. Precis som Lotta Bohlin beskriver, så är det egentligen ingen ”förmåga”, utan en tolkning av del 1 och 2 i Lgr 11, som tillsammans blir de värdegrundande förmågorna.

 

 

Pedagogisk dokumentation med digitala verktyg

Sitter just nu och lyssnar på förskollärare som delar med sig av hur man kan arbeta med digitala verktyg i förskolan. De som just nu delar med sig är förskollärare från Treälvsskolan i Lit (Jämtlands län). Det som slår mig (riktigt hårt i ansiktet…) är hur fort allting har gått. Pedagogerna som nu delar med sig var nybörjare i att använda digitala verktyg för 2-3 år sedan. Jag kommer ihåg att jag hade en introduktionsutbildning med några för 2 år sedan. Engagemanget var stort. Frågorna var många och tekniken strulade. Nu, två år senare står de stolta och berättar på ett mycket inspirerande och professionellt sätt hur de arbetar med pedagogisk dokumentation med hjälp av digitala verktyg.
Det som också slår mig är hur nytänkande pedagogerna är. De har förändrat sitt tankesätt i att dokumentera verksamheten. Tanken kanske alltid har funnits där. Men kanske inte möjligheterna.
Låt mig ge ett exempel, the simple way…

Inskolningssamtalet. Ahh, ni får en bild framför er förstår jag, i alla fall ni som någon gång lämnat er guldklimp till den kommunala förskolan. Formellt. Ett bord. En förskollärare. Information. Viktigt information. Mycket information. Kanske en kaffekopp. Nya relationer ska skapas, för pedagogen, föräldrarna och framförallt barnet. Ett traditionellt inskolningssamtal. En ny omvärld skapas för alla i ett inskolningssamtal.

Varför inte göra den i Keynote?
Varför inte projicera presentationen på den interaktiva tavlan?
Varför inte låta barn och förälder sjunka ned i en ”puffkudde”
Varför inte skicka hem inskolningspresentationen?

Presentationen fylls med bilder, filmer och kortare texter. Visuellt och multimedialt. ALLA ser och förstår. Till och med farmor eller morfar kan få se den efteråt. De kommer ju säkerligen att hämta någon gång. Vi skapar en relation till tredje part, bara genom att tänka lite nytt , bara för att vi har nya möjligheter. Shit. Jag hade varit helt såld på den förskolan med ett sådant inskolningssamtal.
Enkelt, eller hur.
Nu ska jag fortsätta att lyssna på det utvidgade kollegiet. Tror att det handlade om att dokumentera ”Hitta Vilse” och sopsortering med hjälp av ”Puppet Pals”, där barnen är huvudrollsinnehavare. Så klart.

IMG_0799