Kategoriarkiv: Skola

Jag längtar tillbaka…

Ibland slår det till med full kraft. Längtan till klassrummet. Känslan när man en måndagsmorgon kommer till skolan och möter ett barn i korridoren som stolt vill visa upp en teckning. Eller när jag satt bredvid 6-åringen och lyssnade på de första stapplande stegen i läsandets ädla konst. Eller när jag märkte effekten av hur trygg hen blev av att använda seriesamtal inför jobbiga situationer. Känslan av utveckling, förståelse och glädje.
Den känslan kan ibland försvinna i mitt ”nya” arbete. Jag kan fortfarande förnimma känslan. Jag kan till och med uppleva den bland alla möten, projektplaneringar och strategiska tankar, men den blir inte lika påtagligt och ”levande” som bland barnen.

Under #lust14 kom den här känslan åter med full kraft, framförallt när jag satt mig ner (för en gångs skull under dessa dagar..) för att lyssna på Anna Kaya. Hon kom upp till #lust14 för att berätta om hur hon arbetar med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända. Det märktes bland besökarna att hennes inspirerande föreläsning var helt nödvändig. Det är väldigt många pedagoger som idag står lite villrådiga inför nya utmaningar. Varje månad så kommer det nya människor till vår kommun. Människor som kanske bär med sig saker som vi aldrig har behövt ta ställning till tidigare. Människor med ett helt annat språk. Människor med en annan kultur. Naturligtvis så skapar detta funderingar hos pedagogen som ska undervisa nyanlända, men det är också där som Anna Kaya på ett  väldigt tydligt sätt målar upp en bild och ett förhållningssätt som skulle kunna göra att vi kommer runt, eller över utmaningen. Hos mig fastande ”bilden” kring hennes resonemang i att ha ett tillåtande klimat.
”Det måste finnas en förståelse och acceptans i gruppen för att alla inte förstår hela tiden och att man väntar in varandra och att man har ett tillåtande klimat i att förklara för varandra eller att man låter elever återberätta det jag har förklarat, för att ge andra en chans till att förstå det”
(Lärare som undervisar nyanlända. Mer information: Anna Kayas kandidatsuppsats )

Visst är det vackert.

För mig blir det ett förhållningssätt som kan fungera för alla elever, för alla vuxna. Men jag tycker att det är extra viktigt att vi har detta tillåtande klimat när vi bemöter de nyanlända eleverna. Inte bara för att det är vackert, utan för att det är inkluderande och att vi kan använda flera sätt att möta och undervisa eleverna på. Anna Kaya pratar här om  att använda elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter  som en väg in i ett nytt lärande och på så bli läranderesurser för varandra.

Förhållningssättet genomsyrar hela föreläsningen och när Anna Kaya ger exempel på hur elever arbetat med att studera texter inom den argumenterande texttypen så förnimmer jag den där känslan igen…
I exemplet får eleverna prata om texten. Vad tycker vi om texten? Vilket är syftet? Fokus ligger på att alla elever är aktiva och att talutrymmet är stort. Eleverna arbetar i par, både när man analyserar texter, men också när de ska skriva själv. På så sätt ”måste” de använda språket och utmana varandra i det.
Jag får en känsla av lekfullhet i kroppen när jag lyssnar på Anna Kayas beskrivande exempel. Men jag förstår också att det här är svårt, mycket svårt. Anna Kaya visar dock på olika modeller (Cirkelmodellen) som jag tror att många pedagoger tog till sig. Modellen bygger upp kunskapen bit för bit, framförallt genom interaktion med varandra, för att slutligen landa i att eleven skriver en individuell text som mest troligt kommer vara rikare på kunskap och innehåll än innan, mycket pågrund av ett tillåtande klimat, stort talutrymme och interaktion. Och då kommer den lekfulla känslan tillbaka.

Tack Anna Kaya för att du kom och delade med dig!

#lust14

Var du på #lust14?
Jag hoppas att du fick möjligheten. Vilka dagar!
Befinner mig själv i en slags baksmälla efter #lust14. Tankarna snurrar runt, runt…
Efter nästan ett års förberedelse smällde dagarna till och sedan blev det väldigt tomt. Inte tomt på något negativt sätt, utan tomt för att det plötsligt bara var slut, bara så där…

Mina egna intryck runt konferensen är många, och det kommer ta månader för mig att sortera allt. Utvärderingar ska göras, med besökare, med arrangörerna, politikerna och kommunerna. Samtal om vad vi lärt oss och vad vi kan komma att utveckla och göra bättre. I slutändan kanske vi har fått en helhetsbild av vad konferensen gav för effekt, jag hoppas det i allafall. Jag kommer återkomma till det är med effekter av skolutvecklingskonferenser i senare inlägg, men för nu tänkte jag plocka de saker som gjorde störst intryck på mig under #lust14.

  • Stämningen
    Det var flera som pratade om stämningen under konferensen, både besökare och föreläsare. Det var en ”mysig” och avslappnad stämning, trots att vi aldrig haft så många pedagoger på samma plats i Norrland. Det fanns tid att mingla, reflektera och mötas. Jag vet inte hur många informella samtal kring skolutveckling jag själv hade under dagarna. Det gav mig oerhört mycket kunskap. Jag vet att några av besökarna blev besvikna för att de inte kom in på den föreläsningen de siktat in sig på. Ingen är mer ledsen än jag för det, men jag tror också att de medförde nya möten och samtal med varandra, vilket i förlängningen troligtvis har ett större värde än en missad föreläsning.
  • Föreläsarna
    Så mycket kompetens och kunskap som strömmande genom dagarna i form av föreläsare har vi aldrig haft i Östersund när det gäller skolutveckling. Kaxigt sagt eller? Nej, det tycker jag verkligen inte. Christian Lundahl, Gunilla Dahlberg, Anne Bamford, Anna Kaya, Lisa Adamsson, Ann Åberg och Ante Runnqvist är några namn som understryker det jag precis skrev. Addera det med alla pedagoger från Jämtland/Härjedalen som delade med sig av sin verksamhet så förstår alla att den här konferensen verkligen var något i hästväg. Mina personliga favoriter under dessa dagar (tyvärr hann jag inte lyssna på alla som jag ville lyssna på…) var Anna Kaya, Hanna Stehagen och Ante Runnqvist. Dessa tre är oerhört professionella och drivna, som ständigt söker nya vägar att utveckla skolan och lärandet, men som också själv vill lära sig mer. Dessa tre personer är också väldigt varma och ödmjuka människor som jag lätt skulle kunna ha suttit att prata med i en vecka framöver…
  • Eleverna från Hotell- och Turism och Restaurang på Jämtlands Gymnasium
    Jag hoppas verkligen att dessa elever får all cred som det bara går att få. Vilket fantastiskt jobb de gjorde! Från bagarna, kockarna till konferensvärdarna. Bagarna gick upp klockan 04.00-05.00 och fixade bröd och fika. Konferansvärdarna lärde sig Wargentins lokaler på några få timmar, var fantastiskt professionella mot alla besökare, otroligt service-minded med ett härligt driv och engagemang. Jag hann prata med alla elever en enda gång innan konferensen drog igång. Mitt krav på dom, mitt enda krav, var att de skulle vara nyfikna. De uppfyllde det kravet med råge och jag är verkligen rörd på det sätt som de tog sig an denna utmaning

Jag kommer återkomma med fler inlägg om och kring konferensen. Gå lite mer på djupet med en del saker, vilket jag hoppas att du själv också gör om några dagar.

Tack för att du kom och var en del av #lust14

//Mathias – projektledare för #lust14 tillika förväntansfull besökare 😉

Sagan om Molnet – the precious one…

Mmm.
Rubriken kanske förpliktar en förklaring, fast kanske ändå inte….

CC BY SA theaucitron

CC BY
SA theaucitron

Alla vet ju om det här, i alla fall de som dagligen använder ett digitalt verktyg 2014.

Molnet. Den ultimata lösningen (?) på lagring och åtkomst av media? Kanske är det så. Om fem år vet vi inte om det längre kommer att vara den ultimata lösningen. Då har någon kreativ person kommit på ett annat sätt att handskas med digitala medier. Kanske.
Men tillsvidare så ser alla att det fungerar, det underlättar och det gör både privat- och arbetsliv  lite smidigare att leva och verka i. Inom skolan så använder många pedagoger molntjänster, framförallt efter lärplattornas intåg. Sveriges större städer går ”all-in” inom olika molntjänstavtal och Datainspektionen har fullt sjå med att inspektera för att se att allt går rätt till. Kritiska röster höjs kring att PUL är föråldrad (precis som upphovsrättslagen) och debatter om detta kan vi läsa i tidningarna varje vecka.

Inom skolans väggar blir det en aning förvirrat. Pedagogen, som längtat efter alternativ att lagra bilder, texter och annan media har för länge sen insett att molntjänsten kommer göra arbetslivet en aning lättare, inte bara rent administrativt, utan även (och kanske mest av allt) i lärandet. Så varför blir det sånt liv kring molntjänsterna? Det verkar ju så bra…

Ja, det gäller att skilja på saker och ting. Gör man inte det så blir det stort och ogripbart. Om det blir stort och ogripbart så blir information och fakta en ogenomtränglig sörja som ingen orkar ta sig igenom. Har man inte tillgång till information och fakta så blir man oftast osäker, till och med lite rädd. Vad betyder det här, och vilka konsekvenser blir det?

Pedagogernas arbetsliv består av en hel del administrativt arbete. Blanketter, närvarorapportering, åtgärdsprogram, likabehandling, handlingsplaner är bara några rubriker på vad som passerar en vanlig lärare. Arbetet innebär många gånger hantering av personuppgifter och annan känslig information. En annan del i deras arbetsliv består i att administrativt dokumentera eleverna i form av betyg samt omdömen. (att omdömena sker muntligt betyder nog inte att pedagogerna slutar dokumentera skriftligt) Även här sker en viss hantering av personuppgifter och känslig information. En tredje del av deras arbetsliv är att driva/handleda en pedagogisk verksamhet med eleverna – det vill säga där själva lärandet äger rum. Det handlar då om dokumentation före, under och efter olika lärmoment, det handlar om att föra dialoger och kommunicera, det handlar om att motivera och engagera och det handlar om att föra fram kunskap som eleven kan värdera, processa och förstå. Dessa tre delar bildar tillsammans en helhetsbild runt eleven och kvalitetssäkrar att eleven får det den ska ha. Enligt alla de lagar och styrdokument som finns.
Om vi nu börjar skilja på de tre delar som jag nämnt här ovanför genom att ställa följande fråga till dig… Var skulle molntjänsterna verkligen kunna göra nytta?

*fundera*

Det kanske är en ledande fråga… Men, eftersom vi ska följa personuppgiftlagen så är svaret ganska enkelt. Vi kan omöjligen behandla personuppgifter via molntjänster. Då gör vi ett fel som kan skada eleven och vårdnadshavare. Punkt.

Det vi däremot kan göra, är att använda molntjänsterna i den pedagogiska verksamheten. I undervisningen.
Jamen, hur gör vi med personuppgifterna då. Vi tar ju bilder, filmar och dokumenterar med namn, är inte det personuppgifter?

Exakt! Hur gör vi då? Det är här själva nyckeln till ”the precious one” finns. Vi måste vara helt på det klara med vilket syfte och mål det finns med att dokumentera och publicera på nätet. Vi ska dessutom hela tiden föra en dialog med vårdnadshavare och rektorer. Hela tiden ställa frågor till oss själva. Hur gör vi nu? Vad är det vi ska dokumentera? Varför ska vi dokumentera?
Om vi tar formativ bedömning som ett kort exempel. Du inleder ett arbetsområde, pekar ut målen och de olika vägarna för att nå det. Under arbetsgången ger du feedback och handleder eleven, håller hen på ”rätt” spår för att slutligen presentera arbetet (via webbpublicering eller presentation till kompisar te.x). Behöver du lämna ut eller publicera personuppgifter eller känslig information för detta?
Nej.
Istället kan vi fokusera på den lärandeprocess som eleven befinner sig. Vad behöver eleven få veta? Vilken feedback behöver hen? Vad behöver hen framåt? Att då dokumentera/publicera/fota/filma elevens ansikte, hemförhållanden, e-mail adresser, namn eller annan personlig information blir verkningslöst. Jag tror att vi fortfarande kan känna oss lite främmande för att göra på det här sättet. Men möjligheterna till att utveckla ett sådant arbetssätt, där vi dokumenterar elevens lärandeprocess och inte personen, har definitivt ökat i takt med molntjänsternas intåg.
Dessutom är det ”lättare” för pedagogen att bedöma och samarbeta gör ju inte saken sämre.

 

With a yearning for learning

Mitt arbete är mångfacetterat. Ingen är gladare än jag för det. Ibland känns det som att det finns tusen möjligheter. Möjligheter att förändra världen…
Tycker du att jag blir lite pretentiös? Nåväl. Kanske det. Men om vi tänker efter, är det inte det vi håller på med? Varje dag som vi träffar barnen, eleverna, lärarna,rektorerna, föräldrarna så möts vi, lär oss om varandra och omvärlden. Skapar relationer. Utökar vår kunskap. Varje dag.
Det är klart att det sker en förändring och att vi är medspelare till denna förändring.

Det finns ett kapitel i vår läroplan som heter Skolan och Omvärlden (kap2.6). Kapitlet ryms på en enda sida i läroplanen (s. 17). Ett ”mini-kapitel” alltså…
Men då kommer vi till det jag skrev om i mitt allra första inlägg på denna blogg. Respekten för det skrivna ordet…
Läs målen här nedanför:

Mål
Skolans mål är att varje elev
kan granska olika valmöjligheter och ta ställning till frågor som rör den egna framtiden,
har inblick i närsamhället och dess arbets- förenings- och kulturliv, och
har kännedom om möjligheter till fortsatt utbildning i Sverige och i andra länder. (kap2.6)

Om vi adderar ”Skolans uppdrag” (Lgr 11) till ovanstående mål så förstår både du och jag att det är stora saker vi pratar om. ”En viktigt uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja pröva egna idéer och lösa problem” (Lgr-11 Skolans uppdrag s. 9) Det är liksom ingen ”quick-fix” som det handlar om.Förändringsprocesser tar ca. 5-7 år så hur ska vi hinna med? Är det ens möjligt?

Klart att det är möjligt, men vi måste nog börja tänka i andra banor om vi ska kunna anta utmaningen på riktigt. När jag skriver ”vi” så är det viktigt att påpeka att det inte bara handlar om  förskolan och skolan. Utmaningen måste antas av vår omvärld också. Närings- förenings- och kulturlivet behöver samverka tillsammans med skolan än mer intensivt och kanske framförallt mer effektivt. Det finns massor av exempel på god samverkan, men det är också lika mycket ett exempel på hur många ”stuprör” det finns runt eleven. ”Stuprören” är isolerade händelser eller projekt som i sig verkligen är jättebra, men det skapar inte det sammanhang som eleven behöver för att kunna uppnå de mål som finns i vår läroplan. Det blir liksom inte ”på riktigt” för eleven.
Nu skulle man ju kunna tro att vi ska samverka, samarbeta och interagera med varandra ännu mer än vad vi gör, men jag tror samtidigt att det inte är svaret på frågan. Jag tror (och ta mig på orden när jag säger ”tror”) att vi måste ta tillbaka ”Skolans uppdrag” samtidigt som vi än mer ser saker och ting ur barnets perspektiv. Vilka behov har barnet? Vad är nästa steg för barnet? Hur kan vi hjälpa och stötta barnet att nå ännu längre i sin utveckling?
När jag träffar förskollärare och är ute på förskolor så märker jag att ovanstående perspektiv redan finns. På förskolorna är man oerhört skickliga på att se barnet och utmana de till att våga ta nästa steg, att stötta ett livslångt lärande. Nåväl. Finns ju inga kunskapskrav, nationella prov eller betyg på förskolorna skulle kanske de mest skeptiska nu säga. Nej, jag håller med. Det försvårar. Men om vi ändrar fokus från att utbilda elever, till att utbilda människor (vilket jag verkligen tycker att förskolan gör) så bör det hända en massa bra saker. Att se hela människan. Att utveckla hela människan.
Till hösten försöker vi i Östersund och i Jämtlands län att dra ett strå till stacken. Vi planerar just en skolutvecklingskonferens för alla pedagoger från förskola till gymnasium. Konferensen heter #LUST14 och namnet kommer från att vi vill öka det lustfyllda lärandet – ”with a yearning for learning” – med längtan efter att lära. Syftet med konferensen är inte bara att pedagogerna ska få möjlighet att lyssna på några av Sveriges mest attraktiva föreläsare, utan också att få möta andra pedagoger och dela erfarenheter med varandra.
Vi har en fantastisk föreläsarlista….   …. Anna Kaya, Gunilla Dahlberg, Christian Lundahl, Daniel Lundqvist, Johanna Gagner, Hanna Stehagen, Micke Gunnarsson, Anne Bamford, Joanna Giotta mfl. mfl….
Men, när vi dragit upp strået på stacken så börjar det hårda arbetet. Att omsätta alla kloka ord, all vetenskaplig fakta och alla tips. Det är en stor utmaning för oss alla. Vågar vi anta den?